Sverige

”Det blir inte säkert samma sak igen.” Därför studerar krisforskarna terrordådet i Stockholm

Några minuter före tre förra fredagen körde Rakhmat Akilov en stulen lastbil genom folkmassan på Drottninggatan i Stockholm, dödade fyra människor och skadade femton. När professor Ann Enander i Karlstad och docent Erna Danielsson i Östersund hämtat sig från chocken började de fundera på vad som finns att lära av detta terrordåd. En hel del, berättar två av Sveriges främsta krisforskare.

Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Ann Enander är psykolog och professor vid Försvarshögskolan i Karlstad. Ända sedan kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986 har hon forskat om hur stora kriser påverkar samhället. Så snart hon försäkrat sig om att sönerna i huvudstaden var välbehållna började hon fundera över vad vi kan lära av den senaste stora krisen i Sverige: terrordådet i Stockholm den 7 april 2017.
Erna Danielsson är docent i sociologi vid Mittuniversitetet i Östersund, närmare bestämt vid Risk- och krisforskningscentret RCR. Som forskare hade hon gärna befunnit sig i centrala Stockholm denna fredagseftermiddag. Där skulle hon ha studerat hur poliser, brandmän och ambulanspersonal samarbetade – dels med varandra, dels med de många frivilliga hjälpare som redan var på plats.
Psykologen Ann Enander är professor vid Försvarshögskolan.
Det blev inte tid till det. Och en forskare måste för övrigt förbereda sig noga innan en fältstudie kan påbörjas. Men en sak är säker: terrordådet i Stockholm kommer att studeras noga framöver.
– Vi kommer säkert att göra studier i efterhand, säger Erna Danielsson.
– Vi måste försöka dra lärdom av sådana händelser, så gott det går, säger Ann Enander.
Sociologen Erna Danielsson är forskare vid Risk- och krisforskningscentret RCR.
Borde vi ha anat att detta skulle hända? Hur kunde vi ha förhindrat det? Och vad gör vi nu så att det inte händer igen?
Den som har forskat om hur stora kriser påverkar ett samhälle och dess individer vet att vissa frågor inställer sig omedelbart:
Borde vi ha anat att detta skulle hända? Hur kunde vi ha förhindrat det? Och vad gör vi nu så att det inte händer igen?
Inför den första frågan känner Ann Enander sig kluven.
–Vi har ju haft en beredskap för det här scenariot. Vi har sett det hända tillräckligt många gånger i andra storstäder.
– Samtidigt har man nog tänkt, att London, Paris och Berlin är så stora städer. Stockholm kanske ändå är lite annorlunda.
Forskning visar tydligt att vi människor tenderar att underskatta hot och reagera långsamt när de uppenbarar sig. ”Detta händer inte mig”, är en illusion som är väl belagd. Och den kännetecknar inte bara enskilda människor utan även grupper.
”I studier bland kommunala beslutsfattare har vi funnit att flertalet är påtagligt lite bekymrade över vad som kan inträffa i den egna kommunen. Man tas gång på gång med överraskning att händelsen överhuvudtaget inträffar, att den inträffar just här och nu, och att den får sådana oförutsedda konsekvenser.”
Så skrev Ann Enander för sex år sedan. Analysen står sig fortfarande. Vi är helt enkelt obotliga optimister. Och detta har en funktion, inskärper forskaren.
Varje ny krishändelse blir en sorts milstolpe: Tjernobylolyckan och Palmemordet 1986, Estoniakatastrofen 1994, diskotekbranden i Göteborg 1998, tsunamin 2004, sprängdådet i Stockholm 2010, skolattacken i Trollhättan 2015...
– I samhället är det viktigt att man inte hela tiden går omkring och tror det värsta. Vi måste ha någon sorts optimism. Men den får inte vara naiv. Det är alltid en balansgång.
Varje ny krishändelse blir ändå en sorts milstolpe: Tjernobylolyckan och Palmemordet 1986, Estoniakatastrofen 1994, diskotekbranden i Göteborg 1998, tsunamin 2004, sprängdådet i Stockholm 2010, skolattacken i Trollhättan 2015...
– Vi tänker: Ja, det här kunde också hända. Och så kommer debatten om vi kunde och borde ha förutsett det.
Borde vi ha förutsett attacken i Stockholm? En fråga med dubbla svar, anser Ann Enander.
–Jag tror att de flesta större organisationer någon gång har haft ett terrorscenario i sina övningar. Men det kan å andra sidan se väldigt olika ut.
Efter attacken på skolan i Trollhättan blev alla skolor medvetna om riskerna och planerade för hur de skulle skydda sig. Men det finns ett grundläggande problem i detta, säger krisforskaren: Vi stirrar för mycket på vad som har hänt tidigare.
Beväpnad polis vid Centralstationen i Stockholm den 7 april.Bild: Fredrik Sandberg/TT
– Det är ofta så vi tänker om händelser, att det nästa gång blir ungefär som förra gången. Och så vidtar vi åtgärder så att det inte ska kunna upprepas.
Efter lastbilsdådet i Stockholm efterlyser många debattörer därför fler pollare, som ska skydda folkrika gator och torg mot liknande attacker. I Malmö har politikerna beslutat spärra av Stortorget och Lilla torg med höjbara pollare för att hindra bilattacker.
Detta är en ganska vanlig reaktion, noterar Ann Enander. Men historien visar att den har sina risker.
Om vi bara tänker på det senaste scenariot kan vi komma upp med många åtgärder. Men om vi tänker ett varv till så kanske de åtgärderna inte är så funktionella.
Den 11 september 2001 kapade terrorister flygplan och kraschade dem mot World Trade Center i New York. Därefter bestämdes att dörren till cockpit skulle förstärkas och låsas på alla trafikplan, så att ingen obehörig kan ta sig in.
Den 24 mars 2015 låste andrepiloten Andreas Lubitz in sig i cockpit och styrde en fullsatt Airbus från Germanwings rakt mot en klippvägg medan hans kollega förgäves försökte ta sig in. Dörren till cockpit gick inte att forcera och hundrafemtio människor dödades.
– Detta speglar problematiken. Om vi bara tänker på det senaste scenariot kan vi komma upp med många åtgärder. Men om vi tänker ett varv till så kanske de åtgärderna inte är så funktionella, säger Ann Enander.
–Det där är en utmaning för alla som tänker i scenarier. Det gäller att inte låsa sig utan tänka på många olika möjligheter. Det är jättesvårt.
Bild: Maja Suslin/TT
Försvarshögskolans forskning inriktas på samhällets förmåga att hantera kriser. Exakt hur Ann Enander kommer att börja sitt arbete med terrordådet i Stockholm vet hon inte ännu, men det finns många intressanta saker att studera:
1. Myndigheters syn på sig själva
Många aktörer kommer att göra egna utredningar och utvärderingar. För forskningen är det intressant att studera dessa och se vilka lärdomar som dras på olika håll.
2. De inblandades egna upplevelser
Försvarshögskolans forskare brukar intervjua dem som har varit inblandade i samband med en kris. Vad de kommer att handla om den här gången återstår att bestämma.
3. Forskare i andra terrordrabbade länder
– Jag kan tänka mig att vi tar kontakt med våra kollegor i London, Paris och Berlin, och hör vad de har dragit för lärdomar, säger Ann Enander.
4. Mediernas bevakning
– Vi följer upp hur medierna har belyst händelserna, och hur den bilden i sin tur påverkar krishanterare.
Så här långt ger forskaren medierna gott betyg när det gäller bevakningen av terrorattacken i Stockholm som helhet.
–Visst blev det en del felaktiga rapporteringar, till exempel om en påstådd skottlossning vid Fridhemsplan. Men om man inte snabbt hade gått ut med de uppgifterna i radio, och de hade visat sig riktiga, så hade man fått hård kritik för det.
–Den här gången gav medierna en mer nyanserad bild av allmänhetens reaktioner än vad vi har sett tidigare, säger Ann Enander.
Medierna är nämligen annars skyldiga till en rad felaktiga föreställningar om hur vi beter oss i en kris, konstaterar forskaren:
1. Myt: ”Människor flyr i panik.”
Det gör de sällan. Tvärtom reagerar de i regel ganska rationellt. Att snabbt springa från en farlig plats är förnuftigt, ingen handling i panik.
2. Myt: ”Människor är helt hjälplösa och beroende av myndigheters hjälp."
Det är de sällan. Påfallande många människor är helt kapabla att ta hand om sig själva. Och att hjälpa andra.
3. Myt: ”Plundring och annat asocialt beteende är vanligt vid kriser och katastrofer.”
Även detta är en överdriven föreställning, konstaterar forskarna.
Bild: Fredrik Sandberg/TT
Dessa myter kan få förödande följder:
• Myndigheter kan bli ovilliga att lämna ut information, eftersom man är rädd för att den kan utlösa panik.
• Människor vill inte delta i en evakuering, av rädsla för att deras hem ska plundras.
• Resurser som kunde användas för att hjälpa människor går i stället åt för att kontrollera dem.
Allt detta kunde krisforskare notera efter orkanen Katrina i USA 2005. Och erfarenheten går igen på andra håll.
Den som planerar inför en krishändelse måste ha en realistisk bild av hur människor reagerar. Olika aktörer kan ha en helt olika syn på detta. Erfarenheter från stormen Gudrun visar exempelvis att socialtjänsten hade en större tilltro till människors förmåga att klara sig själva, jämfört med räddningstjänst och militär personal.
De som planerar inför kriser ska inte överdriva risken för kaos och panik. Särskilt viktigt är det att inte vara rädd för att människor råkar i panik på grund av information. Det gör de inte.
Det är viktigt att vi ifrågasätter sådana stereotypa föreställningar när vi planerar eller övar, säger Ann Enander:
– De som planerar inför kriser ska inte överdriva risken för kaos och panik. Särskilt viktigt är det att inte vara rädd för att människor råkar i panik på grund av information. Det gör de inte. Man ska absolut inte lägga in ett sådant scenario i en katastrofövning, för då skapar man en obefogad rädsla hos myndigheter för att gå ut med information.
Varje år genomförs minst femtio övningar i regi av kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter. Olika samhällsaktörer medverkar. Man spelar upp en katastrof eller krissituation.
”Problemet med dessa övningar är att de i stor utsträckning speglar ett slags gammalmodig logik med väntade scenarier, givna aktörer som deltagare, fasta beslutsordningar, centraliserad kontroll, styrning uppifrån, storskalighet och liknande.”
Det konstaterar en forskningsrapport från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, som togs fram under sociologen Erna Danielssons ledning.
I en typisk krisövning finns ett givet scenario som i huvudsak är känt på förhand. Polis, räddningstjänst och ambulanser är först på plats och kan snabbt organisera sina insatser. Det gör de i regel bra.
Problemet är att verkligheten inte ser ut så.
De ”spontanfrivilliga” är alltid först på plats för att hjälpa.Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
– När de professionella anländer är i regel andra människor redan på plats och har spontant börjat hjälpa de drabbade, säger Erna Danielsson.
Likaså kan det finnas andra typer av frivilliga, till exempel människor som jobbar i affären intill och har stor kunskap om platsen. De har kunskaper som är viktiga att ta vara på.
Dessa ”spontanfrivilliga” kan vara vem som helst, även en läkare eller sköterska som inte är i tjänst, Men de blir ofta undanmotade från en olycksplats när yrkeshjälparna anländer.
– Likaså kan det finnas andra typer av frivilliga, till exempel människor som jobbar i affären intill och har stor kunskap om platsen. De har kunskaper som är viktiga att ta vara på.
Vissa organ är experter på händelsen, andra på själva platsen. Deras kunskaper måste samordnas.
– Polisen vet mycket om hur man ska gripa en gärningsman. Räddningstjänsten vet hur man släcker en brand. Men de kanske inte vet förutsättningarna på just den här platsen. Där kan de ha stor nytta av de människor som tillbringar mycket tid där, säger Erna Danielsson.
Proffshjälparna har god nytta av att kommunicera med människor på platsen.Bild: Claudio Bresciani/TT
Institutet RCR (Risk and Crisis Research Centre) i Östersund tillhör de världsledande när det gäller att studera samverkan mellan officiella och spontana insatser på en katastrofplats.
Det handlar om hur man på ett bra sätt involverar andra människor i insatsen, förklarar Erna Danielsson. Och då menar hon inte att allmänheten ska ”utbildas i krishantering”.
– Det kanske är bättre att utbilda personalen på räddningsorganisationerna i att ställa bra frågor. Och hur de ska ta hand om och involvera andra människor i insatsen på ett bra sätt.
Hur fungerade detta på Drottninggatan i Stockholm förra fredagen? Det är den frågan som fick Erna Danielsson att önska att hon kunde varit där för att följa skeendet på ort och ställe. Nu får det bli ämnet för en kommande studie.
På krisplatsen är var och en expert på sitt – några kan rädda liv, andra känner till platsen.Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
– I framtida krisövningar kan man låta räddningsorganisationerna komma till en olycksplats där människor redan har påbörjat hjälparbetet. Och sedan få öva sig i att ta över, säger Erna Danielsson.
Ett sådant experiment har redan genomförts på RCR med gott resultat. Just nu uppförs ett unikt ”risk- och krislabb” i Östersund, där människor från olika grupper ska mötas i realistiska övningar.
– Det står klart i augusti. Där kommer aktörer att komma till en krisplats utan att veta vad som väntar, öva sig i att möta okända människor, ta vara på deras kompetens och försöka leda dem.
– Allt handlar om att involvera människor och ta vara på deras kompetenser. De som är först på plats, känner till platsens förutsättningar och därför kan vara till stor nytta, säger Erna Danielsson.
Läs alla artiklar om: Terrordådet i Stockholm
Gå till toppen