Blicken försvinner i väg genom rutan. Den inre resan, om det så bara är lokalbussen i Oslo. Utanför fönstren visar gutter magrutorna och klappar sixpacken till Robyns "none of them get my sex/none of them move my intellect". Sanas smala, sneda leende som stelnar och förvandlas när hon väcks av Mellanösternskränet till signal i hennes mobil.

Ljudet väcker henne till omvärlden. Och omvärlden består av en tillintetgörande blick från en kvinnlig medpassagerare.

Öppningsscenen till den fjärde och sista säsongen av "Skam" är ett litet påskunder till etableringsscen av geniale Skamskaparen Julie Andem och skådespelaren Iman Meskini. En minuts kondensat av samtiden som drabbar med samma förödande kraft som då Khemiri för sju år sedan skrev ett brev till sina bröder och bad dem ömsom gömma sig, ömsom göra sina röster hörda.

Vad är det egentligen denna inflytelserika, smarta ungdomsserie med nästintill absolut gehör vill ha sagt med denna inledning? Synd om det kommer att handla om religion, tyckte någon i Facebook-gruppen Kosegruppa Danmark, eftersom en av de befriande sakerna med serien är att den haft en muslimsk tjej som tillåtits att vara tjej och inte muslim. Sana har aldrig agerat ställföreträdande muslim. Det som borde vara en självklarhet känns – i en ofta svårt fördomsfull film- och tv-bransch – i "Skam" överraskande fräscht. Jag tänker att öppningsscenen heller inte i första hand handlar om en muslimsk tjej som brottas med två ibland motstridiga identiteter, utan att den framförallt handlar om just vuxenvärldens blickar. Vuxna har dittills varit uteslutna ur serien – men dyker där och då plötsligt upp i form av en blick. Stålgrå. Tyst dömande. Obeveklig.

Ibland är det svårt att minnas världen som den såg ut, lät och kändes innan 9/11. Men Sana tillhör den första generationen som vuxit upp i tvillingtornens skugga. Av en slump stöter jag på en tio år gammal text av Kajsa Ekis Ekman, i vilken hon definierar det (då) nya samtalsklimatet med att beskriva det som att "För att tala, måste man vara tystad." Detta bisarra debattklimat som sedan dess styrts av de förment marginaliserade. Det är lätt att glömma bort hur denna vuxenvärldens nya samtalslogik som online blev hatretorik också blev den bild som en hel generation yngre fått av vuxenvärlden. Det var så det gick till när helt vanliga unga muslimer i vuxnas ögon förvandlades till potentiella islamister och terrorister.

Den vecka som följde på styrkekramen på Sergels torg, var en lång bisarr uppvisning av detta tvåtusentalets skenande samtalsklimat:

Indignerade "Sverigevänner" manipulerade bilder och spred lögner om händelserna efter Drottninggatan för att piska upp hatstämningar.

Andres Lokko tweetade en korkad analogi om att IS och SD är samma sak och möttes av ett svar i en gästkrönika på Göteborgs-Postens ledarsida med rubriken "Dessa satans medlöpare"!

Katerina Janouch ville ställa de som var kritiska till Reva till svars och fick med sig Anna Kinberg Batra som menade att dådet på Drottninggatan kunnat förhindras om bara Reva fungerat. Denna cynism toppades bara av Ebba Busch Thor som ville sätta elektronisk fotboja på asylsökande i väntan på utvisning.

Ingen som såg ironin i det förslaget från kristdemokraten Bush Thor såhär i påsktider?

Så talar några av de med allra störst makt – som om de vore de tystade, som om de vore de svaga och jagade. Jag förstår till fullo den tonåring som vänder sig med avsmak från denna grymt intoleranta vuxenvärld. Ungdomarna själva, förresten, är befriande ointresserade av religion och över 80 procent av dem bryr sig inte ett dugg om den (enligt en undersökning av Ungdomsstyrelsen 2013). Så väldigt märkliga vuxenvärldens stirrande blickar måste kännas då.

Damen på bussen granskar Sana skeptiskt. Och i längden är det ingen som går oanfrätt från de där blickarna. Till slut blir också unga gamla och cyniska. Men än så lever hoppet.

Sana klipper med ögonen och ger damen en mördande blick.