I ett litet rum på tio kvadratmeter bor en familj på fem personer. Barnen är 4, 6 och 8 år. Det minsta barnet är inte nåbart, när jag försökte prata med henne bet hon på mina armar och slet tag i min väska, hon ville ha något. Hon var hungrig.

Mitt hjärta gick i bitar. Det låg skräp, smutsiga kläder och avföring i högar. Alina, den lilla flickans mamma har flytt folkmordet i Irak, när IS invaderade Ninveslätten där majoriteten av kristna bodde var hon med om det mest ofattbara våldet, ett trauma som har satt sig på hennes psyke. Hon svamlar, irrar omkring i rummet och kan inte sätta ihop en mening som kan förstås. Alinas man var dessutom borta sedan några dagar, jagade pengar för hyra och mat.

Jag önskar att jag kunde säga att detta är den värst drabbade av de irakiska och syriska familjer som hade flytt till Libanon som jag mötte i december. Tyvärr är sanningen en annan. Varje familjs öde vittnade om massvåldtäkter, kidnappningar och ett försök till förintelse.

När jag fick reda på att frivilligorganisationen A Demand For Action skulle till Libanon för att besöka sina välgörenhetsprojekt och arrangera event för julen bad jag att få följa med. Jag har mina rötter i sydöstra Turkiet, den del av landet som tidigare befolkades av assyrier/syrianer, en folkgrupp som nästan är utplånad över hela Mellanöstern. Förtrycket och förföljelsen är en del av min person, den jag är och har formats till. Nu ville jag vara med i praktiken, hjälpa till på plats.

En annan anledning till att jag ville träffa flyktingarna är de olika nyhetsvinklar vi har läst och sett de senaste åren, ett och samma bombdåd har tolkats på flera olika sätt beroende på vilken redaktion som rapporterar. Då jag behärskar flera av språken från området har jag kunnat följa såväl turkiska, arabiska, assyriska/syrianska, svenska som engelska nyhetssändningar. Det har lämnat ett stort tomrum i mig. Vilka kan man lita på? Resan var ett ypperligt tillfälle att träffa irakiska och syriska flyktingar och bättre – direkt av dem – förstå vad som egentligen har hänt i Irak och Syrien.

Och vad vill flyktingarna? De flesta jag träffade ville stanna, få hjälp att återvända till sina hem och skydd, de vill känna trygghet. De allra flesta av dem vill inte bli båtflyktingar, de vill inte riskera att drunkna och allra minst vill de att deras familjer splittras.

Det har sagt tidigare men det måste poängteras om och om igen. Den enorma svenska migrationsindustrin är fel insats, de pengar som tagits från biståndet för att gå till asylmottagning i Sverige borde genast riktas rätt igen. Läkare från Ninveslätten i Irak vill inte bli taxichaufförer i Sverige. De vill ha hjälp under en övergångsperiod, mat på bordet, tak över huvudet, medicin och skydd.