Min mening

Läsartext: Jag är pedagog i förskolan, jag har nått en gräns och jag är inte ensam

Varför talas det så lite om det här? Varför ska det hymlas och smygas inför föräldrar kring hur situationen på förskolan faktiskt ser ut och varför klagas det så mycket inom personalrummets väggar istället för att protestera högljutt?Bild: Hasse Holmberg/TT
Efter drygt tio år i förskolans värld känner jag att jag måste påbörja min resa mot en annan yrkesframtid. Stress- och ljudkänslighet, förslitningsskador, sömnsvårigheter, frustration över att inte räcka till för barnen och inte heller orka med mig själv eller min egen familj efter arbetsdagens slut; jag har nått en gräns för vad jag klarar av och jag vet att jag inte är ensam.
Jag följer fascinerat debatten om den svenska skolan och hur det uttrycks oro över dåliga resultat. Det talas om hårdare krav på elever, fler prov samt betyg från tidigare åldrar men sällan eller aldrig görs kopplingen till dåliga resultat i skolan till att barngrupperna både i förskolan och skolan blir större och resurserna färre.
De flesta förskolor har i dag orimligt stora barngrupper där lokalerna inte är gjorda för att rymma så många. Dessutom finns det en iver att bygga nya förskolor med öppen planlösning. Det blir en påfrestande miljö. Jag ser allt fler barn som uttrycker behov att gå ifrån och få vara själva.
Förutsättningarna på förskolorna är olika men det är vanligt att tre pedagoger, ibland bara två, har ansvar för barngrupper med 20 tre- femåringar eller 15 ett- tvååringar. Ettåringar, som fram till dess att de börjar förskolan varit hemma med en förälder och fått full uppmärksamhet och nu plötsligt ska samsas med 14 andra små barn som alla har behov av kärlek och trygghet. De tvingas anpassa sig till en miljö som har svårt att möta varje barns behov och förutsättningar trots att vår läroplan betonar att just det ligger i vårt uppdrag.
Pedagogerna ska även hinna med gemensam planering i arbetslaget hur de ska föra det pedagogiska arbetet vidare. Varje dag ska pedagogerna också ha lunchrast – oftast kort. Det är sällan eller aldrig möjligt att ta ut raster på för- eller eftermiddag. Eftersom vikariebrist ofta är ett stort problem är det också vanligt att man är en person kort om någon är sjuk.
Ofta finns det ett eller flera barn i behov av särskilt stöd utan att man för den skull tillför extra resurs till gruppen. Ansvaret ligger istället på ordinarie pedagoger trots att det sällan finns specialkompetens och inte heller tid att arbeta inriktat mot enskilda barn.
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst kring mina negativa upplevelser av förskolan. Hur de allt högre pedagogiska kraven inte är förenliga med förutsättningarna, hur allt mer tid läggs på att i minsta detalj planera och analysera lärandet medan vi glömmer bort barnens basbehov - en trygg, lugn och inspirerande miljö som kan utveckla fantasi, lek och samspel.
Jag skulle kunna skriva om hur många stressade kollegor och barn jag mött genom åren och hur många gånger jag känt djup sorg när jag ser samma barn bete sig helt annorlunda de dagar de får mer tid tillsammans med oss pedagoger i en mer stillsam miljö.
Jag har alltid arbetat med duktiga och kärleksfulla pedagoger som gör sitt yttersta för att bemöta alla barn på bästa sätt, som vrider och vänder på sig själva för att försöka uppfylla de behov barnen har. Och som istället kommer hem till sin familj när dagen är slut och inte orkar umgås.
Jag vet att det finns massor med eldsjälar som trots usla förutsättningarna tycker att de har det roligaste arbetet som finns. Men jag möter nu allt oftare en hopplöshet och en känsla av vanmakt. Jag möter pedagoger som avråder sina outbildade vikarier att läsa till förskollärare. Pedagoger som berättar att de själva skulle vilja omskola sig och göra något annat. Pedagoger som inte längre kan stå för den verksamhet de arbetar i.
Jag har under de sista åren haft flera kollegor som gått in i väggen eller är på väg. Jag har träffat många barn som inte mår bra då miljön inte ger dem förutsättningar att utvecklas. Jag ser fler och fler stressade och otrygga barn och hade jag haft egna barn skulle jag ha gjort allt i min makt för att förhala förskolestarten.
Varför talas det så lite om det här? Varför ska det hymlas och smygas inför föräldrar kring hur situationen på förskolan faktiskt ser ut och varför klagas det så mycket inom personalrummets väggar istället för att protestera högljutt? Varför talar man så lite om det självklara, att brist på pedagoger leder till att barn inte ges möjlighet att få det stöd de behöver?
När ska föräldrar börja protestera över de allt sämre förutsättningarna för deras barn och framförallt - när ska vi pedagoger gemensamt ställa oss upp och säga att vi faktiskt inte ställer upp på det här längre?

Trött förskollärare

Läs mer:Skriv på Min mening
Gå till toppen