Kultur

Ann Lingebrandt: Harry Martinsons förmåga att blicka in i framtiden kan skaka om oss

Det är redan kört. Läget för vår planet är långt bortom vad sopsortering och ekologiska matkassar kan rädda. Det enda som återstår är att hoppa av civilisationen och bejaka naturen och drifterna tills katastrofen slår till. Med det allt annat än hoppfulla budskapet odlar den klimatapokalyptiska Aniara-rörelsen i Philip Teirs senaste roman ”Så här upphör världen” en uppgivenhetens hedonism. Namnet är förstås hämtat från Harry Martinsons rymdepos, som enligt sektledaren Chris är ”den perfekta diktsamlingen för vår tid”.
Åtminstone det har den manipulativa gröna vågaren rätt i: Martinsons 61-åriga science fiction-sångcykel är i de akuta klimatförändringarnas tid mer aktuell än någonsin. På Malmö opera lättar nu rymdskeppet med dess miljöflyktingar än en gång, här i Stefan Johanssons regi.
Harry Martinson själv skulle efter ”Aniara” ha svårt att nå samma kosmiska höjder. Bara ett par år efter hans största succé väntade ett hårt fall. Påhoppet på moderniteten i allmänhet och bilismen i synnerhet i diktsamlingen ”Vagnen” från 1960 väckte knappast gehör under de bensinslukande, teknikvurmande rekordåren. Det var första gången den kritikkänslige författaren nedgjordes av recensenterna, och han skulle aldrig vänja sig vid motgångarna. De kom att förmörka hans sista två decennier och dränerade lusten att överhuvudtaget publicera sig.
Harry Martinson planerade först en uppföljare till ”Aniara”. Under flera år arbetade han på fortsättningen som han kallade ”Doriderna” – det hann bli utkast till 80 sånger. Därefter gav han upp, sjuk, missmodig och alltmer förtvivlad över utvecklingen i världen: ”jag känner mig som Miman som söndersprängs”, lär han ha sagt till vännen Tord Hall, som fick ta hand om ett stort efterlämnat material. Martinson valde att kliva av Aniara-skeppet för gott.
25 sånger ur ”Doriderna” publicerades 1980 postumt av Hall, tillsammans med andra naturvetenskapligt och kosmologiskt orienterade dikter. I dessa skärvor fortsätter Martinson besjunga förlusten av världen som vi känner den och göra syrliga angrepp på människans härjningar. I en dikt utanför själva Doriderna-sviten liknar han vår planet vid en gård, utarrenderad på obestämd tid till ett ”opålitligt och farligt släkte”.
Precis som i ”Aniara”är det lätt att få känslan att Martinson, stundtals med en mimarobisk förmåga att blicka in i framtiden, talar direkt till oss, här och nu. I centrum för sångerna finns samariten Nobia, en ödesgudinna som kämpar för det goda. Hon ger törstiga flyktingar att dricka, hon hittar bot för strålskadade, hon sitter troget i ”sanningstjänstens rum” när alla andra tröttnar och ger upp sökandet efter insikt. Mot hennes kärleksverk står hatets alla handlingar, diktaturens övergrepp och den mänskliga självgodhetens förödelse.
Martinson vill väcka oss, skaka om oss, ja, han hotar att kasta ut oss ur den trygga läsfåtöljen: ”Din länsstolsutsikt skall jag sönderslå”. Nej, här går det inte att bara luta sig tillbaka.
Fast trots sin svartsyn ger Martinson utrymme för hopp, det hopp som är nödvändigt om vi inte ska finna oss i att det redan är kört. Uppfordrande vädjar han: ”Kom låt oss vårda grunden för vårt liv. / Den gröna sfär vi fått att leva på / i universums lotterisystem”.
Gå till toppen