Kultur

Ann Lingebrandt: ”Många gånger är det utsidan som gör oss sugna på att överhuvudtaget börja läsa”

Litteraturen blir en designupplevelse när färg och form ska väcka lust till läsning.

En måndag i januari 1873 plockar fjortonåriga Selma Ottilia Lovisa fram dagboken hon fått i julklapp. Hon har blivit uppmanad att dag för dag teckna ned vad som händer, så att hon ska kunna minnas det längre fram i livet. Men vad skriver man egentligen i en dagbok? Inte kan väl hon uttrycka sig så lärt och förståndigt som huvudpersonerna i Fredrika Bremers romaner? Det är med bävan hon sätter pennan mot bokens papper: ”Den är så utmärkt vacker med vita pärmar och blå rygg och guldsnitt i kanten, så att det är nästan synd att skriva i den.”
Selma börjar förstås ändå skriva och vad hon formulerar är inte bara en tonårings tankar om några händelserika månader i Stockholm, utan framförallt en berättelse om hur en författare blir till. Allt är så livfullt och exakt iakttaget att det är lätt att tro på varje ord. När den första utgåvan av ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa” kom 1932 såg den också ut som en autentisk dagbok, med rosett på omslaget och namnteckningen i barnslig skrivstil. Det fanns samtida recensenter som imponerades djupt över fjortonåringens brådmogna begåvning, övertygade om att boken var en ren återgivning av författarens ungdomliga anteckningar.
Fast i själva verket ägde den unga Selma Lagerlöf alls ingen dagbok med vita pärmar. Hela greppet är fiktion, liksom så mycket annat i Lagerlöfs memoarer, av vilka dagboken utgör den tredje delen. Så kan ett omslag – och förstås författarens förmåga att skapa illusion – bedra.
Att jag börjar läsa Selma Lagerlöfs självbiografiska trilogi om Mårbacka har också det med omslaget att göra, ett helt nytt sådant. Tidigare i vår utgavs sju pocketvolymer med Lagerlöf i Bonniers klassikerserie, förföriskt draperade i systrarna Lisbet och Gocken Jobs blomstrande textilmönster. Mårbackatrilogin är klädd i Lisbet Jobs rosa ”Fågelbo” från 40-talet, där en trast vaktar sitt bo i den frodiga grönskan. Det är svårt att motstå denna botaniska bukett av formglädje.
Oftast är det böckernas innehåll vi diskuterar. Och visst, det är ju insidan som räknas. Men trots allt är det många gånger utsidan som gör oss sugna på att överhuvudtaget börja läsa – och inte minst köpa – en bok. Det är förlagen förstås högst medvetna om. I allt från praktverk för kaffebordet till noveller i presentförpackning har estetiken de senaste decennierna blivit mer och mer påkostad – att gå in i en bokhandel är numera rena rama designupplevelsen.
Särskilt tydlig är satsningen på formen när klassiker ges en ny skrud. Till de mest iögonfallande omslagen på senare år hör Karin Holmbergs broderier på Vilhelm Mobergs böcker. Jag fingrar på den nyutkomna pocketen ”Din stund på jorden”, där de upphöjda stygnen väcker beröringslust. Trots digitaliseringen ökar faktiskt försäljningen av tryckta böcker – designmedveten marknadsföring av klassiker kan ha med saken att göra. Med visuella och taktila dragplåster lockas vi bort från skärmarna.
"Jag gillar att boken är en produkt som man använder", sägerLotta Kühlhorn, en av landets mest välkända bokformgivare. Hon har arbetat med bokomslag i trettio år – en flitig läsare kan knappast ha undgått att hålla något av alla hennes alster i sin hand. Inbjuden till Landskrona stadsbibliotek ger hon på tisdagskvällen en lektion i omslagsdesign och visar hur hon samlar intryck och prövar sig fram med en rad olika idéer och varianter.
Ska till exempel en bok som handlar om flyktingarna i Grekland ha ett mörkt och allvarligt omslag eller får den lov att ha glada färger? Jo, det får den, kommer hon och förlaget fram till. När Lina Wolffs Augustprisvinnande roman ”De polyglotta älskarna” ges ut i pocket till sommaren kommer den dovt lila bakgrunden att ha bytts ut mot en betydligt lättare turkos, inspirerad av strandliv och badhanddukar. Och hur ska man våga sig på att göra om en klassiker som "Vår kokbok"? - där har Kühlhorn tagit kylskåpslådans grönsaker till hjälp för inspiration.
Medan Kühlhorn frossar i typografi och färgställningar funderar förläggarna och pr-avdelningen på vad det är som säljer – det säger hon sig själv inte vara särskilt intresserad av och inte heller veta så mycket om. Ofta tar det minst tre försök att komma fram med ett förslag som alla är nöjda med, och sedan kan även bokhandlarnas åsikter leda till omarbetningar.
”Jag tänker på färger som ackord”, säger Kühlhorn och pratar om rödsvarta och svartgula känslor: ”Vi har alla vår egen palett”.
När jag på tåget hem omedelbart återvänder till Selma Lagerlöfs rosagröna Mårbacka-minnen kanske det kan ses som ett tecken på att formgivaren lyckats hitta det ackord som väcker min lust till läsning.
Gå till toppen