Kultur

"The promise": Angeläget om folkmord

USA 2016. Regi: Terry George. Med: Oscar Isaac, Charlotte Le Bon, Christian Bale. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.14.

Oscar Isaac och Charlotte Le Bon i "The promise".Bild: Jose Haro

The promise

USA 2016. Regi: Terry George. Med: Oscar Isaac, Charlotte Le Bon, Christian Bale. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.14.

Terry George är nog mest känd för ”Hotell Rwanda”, som kom 2004 och skildrar folkmordet på tutsier tio år tidigare. I sin nya film griper han sig an folkmordet på armenier, assyrier och greker, som turkiska nationalister genomförde i dåvarande Osmanska riket under Första världskriget. Dessa förföljelser och massakrer är fortfarande omstridda: en del länder, däribland Sverige, har officiellt erkänt dem som folkmord men Turkiet vägrar att acceptera en sådan beskrivning. Runt en miljon armenier beräknas ha mördats från 1915 och ett par år framåt.
Strax innan dess dimper huvudpersonen i ”The promise”, armeniern Mikael (Oscar Isaac), ner i Konstantinopel. Han ska läsa till läkare, och finansierar utbildningen med hemgiften han fått genom att förlova sig med en flicka i hembyn.
När han installerar sig hos sin välbärgade farbror får han dock omedelbart ögonen på dennes barns guvernant: den charmerande Ana (Charlotte Le Bon), som bott i Paris och är dotter till en känd violinist. Hon gillar Mikael också, men lever tillsammans med den rätt mycket äldre amerikanske utrikeskorrespondenten Chris (Christian Bale).
Triangeldramat är ganska ljummet, men det blir ett par vilda kvällar med absint och magdans innan oroligheter utbryter. Trots att filmen har en hel del brister så går det inte att värja sig för skildringen av arresteringar, övergrepp, avrättningar och, senare, desperata flyktingar.
George drar paralleller till de tyska pogromerna och folkmordet på judar under Andra Världskriget – i alla fall till hur detta brukar skildras på film – med Kristallnattslika scener och omänskliga tågtransporter.
Det finns säkerligen historiskt fog för de här scenerna, men just hur händelserna skildras är ett av många kännetecken för en film som inte precis dignar av egna vinklar.
Rollfigurerna görs till bärare av dygder snarare än riktiga människor. Den änglalika, lagom spjuveraktiga Anas roll är egentligen mest att vara en inspiration för den genomgode läkarstudenten och den obevekligt sanningssökande journalisten i deras kall.
En musikindränkt, enormt högstämd ton ger under filmens andra halva en känsla av att bevittna en väldigt utdragen final. Och borde inte skådespelare slippa att, så fort de spelar något annat än britter och amerikaner, tala med en generaliserad ”exotisk” brytning?
Trots allt bryter filmen i några, starka stycken igenom och berör. Ämnet är så angeläget och upprörande.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 19 maj
Gå till toppen