Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Kenny Lindquist: Om sanningen ska fram ville jag helst bli rockstjärnan som fällde Mick Jagger från tronen

Kenny Lindquist om sitt liv som rockstjärna.

Jag säger bara ”Two Rooms” – en platta där Elton John och textförfattaren Bernie Taupin tolkas av världsberömda artister som Eric Clapton, Joe Cocker, Rod Stewart, Tina Turner, The Who...
Skivan dök upp bland hustruns gömmor när vi bytte adress häromveckan.
Suverän! Den plattan förpassade mig tillbaka till min tid som popmusikant i mitten av sextiotalet. Och det ska ni veta var långt innan Elsa-Lill och Rainy Day Women ens blev upptäckta.
Framförallt fastnade jag för The Whos tappning av ”Saturday Night's Allright for Fighting”. Och visst kunde grabbarna i Who slåss – inte minst med instrumenten. De gjorde lätt spinkved av en Fender Stratocaster genom att köra den rakt in i en Voxförstärkare.
Hemma i Ängelholm var jag frontfigur i källarbandet Marmelongs och tog stilpoäng när jag i ren upphetsning gjorde spinkved av en tamburin i Godtemplarhuset, där vi repeterade.
Allt för showen... fast vi saknade publik.
Jag har alltid varit blygsam, vad gäller egna ambitioner. Därför avancerade jag bara till den näst sämste journalisten på Dagbladet. Om sanningen ska fram ville jag helst bli rockstjärnan som fällde Mick Jagger från tronen. Och jag var även en gudbenådad textförfattare vars främsta poetiska alster var ”We are going to the Club and dancing Beat Blues, Yeah, yeah...”
Redan där kunde den kulturellt initierade ana en klar litterär begåvning.
Medlemmarna i Marmelongs var välartade läroverksgossar som insåg att det fanns ett liv efter musikkarriären.
Framtiden var viktigast, trots alla miljoner som vi skulle kunnat tjäna. Två blev ingenjörer, en stjärnkock och jag... jo, en halvtaskig murvel på detta dagliga blad.
Marmelongs slutade när vi stod på topp.
Intresset för 60-talsmusiken har ändå varit beständigt. The Who är än i dag mina husgudar. Rolling Stones är för mesiga, trots att Keith Richards piggnade till efter kokosnöten som han fick i skallen.
Det ska dock erkännas att jag blev något besviken på The Who 1979. Då befann jag mig i New York och bodde på Statler Hilton som låg mitt emot Madison Square Garden där bandet lirade.
På scen stod sångaren Roger Daltrey, basisten John Entwistle, Pete Townshend med sin gura och trummisen Kenney Jones.
Visst var bandet bra... men Roger Daltrey hade långt kvar till Lindquists sexiga utstrålning. Milslångt efter!
Varför blev man inte rockartist?
Kan det vara för att jag är tondöv?
Läs alla artiklar om: Kenny Lindquists krönika
Gå till toppen