Kultur

Världen vi fjärmat oss från

"Mörkskogen", Ellen Ehk Åkesson.Bild: Rickard Dighammar

Ellen Ehk Åkesson, Markus Åkesson, Mats Pehrson

KONST. Krapperups konsthall, t o m 25/6
Den tidlösa döden bligar mot oss i renskrapade djurskallar, instoppade under glaskupor för att vi ska begrunda vår förgänglighet. Markus Åkesson har lånat både förkärleken för vanitasmotivet och den mustigt mörka färgskalan från barocken, och paradoxalt nog gör detta otidsenliga måleri oss varse den tid vi lever i.
Åkesson är konstnären som nyligen fick se sitt beställda verk plockas ner från Nyhemsskolan i Ängelholm, efter personalens protester mot det dystra motivet. Annars brukar det väl bara vara konstkritiker allergiska mot tillbakablickande estetik som blir provocerade av den här sortens gammeldags figurativt måleri. Egentligen borde det inte vara märkvärdigare att målare återupplivar ett traditionstungt hantverk än att poeter skriver sonetter och musiker spelar på spinett.
Den anslående skickligheten har sitt eget underhållningsvärde. Samtidigt spelar motiven på mötet mellan det förgångna och nutida, kultur och natur. En ung kvinna i plasthandskar fäster upp sitt hår med ett fågelkranium. En skruvhornsget och bisonoxe, två utrotningshotade arter, har placerats på salongsmattan. En räv tar ett språng och fångar en fasan i flykten, samtidigt som en liten flicka bestört ser på. De uppstoppade djuren är stelnade i sin rörelse. Med civilisationskritisk udd sätter Åkesson sitt klärobskyra ljus på hur den värld vi fjärmat oss från ställs ut till beskådan.
Medan naturen framställs som fjättrad hos Marcus Åkesson frodas den vilt och fritt i Ellen Ehk Åkessons trollbindande keramik. Här är det som om skogen fått fäste på konsthallens piedestaler och väller fram med ohejdad växtkraft i suggestiva klumpar av mossa och lavasten. De organiska formerna och ömsom mjukt blanka, ömsom skrovligt matta ytorna väcker en svåremotståndlig lust att beröra.
New York-bon Mats Pehrson sammanfogar historia och samtid med ett helt annat angreppssätt i collage bestående av måleri, foto, krossade tefat, cement och ristningar, där antika skulpturer, kolonner och golvmönster återkommer.
Det är snyggt och dekorativt i sin mix av klassiskt skönt och ruffigt urbant. Men ibland känns sammanställningen av gamla kvinnostatyer och moderna huvudlösa kvinnokroppar i förföriska poser lättköpt. Och när han stoppar in dödskallar framstår det mest som kitschig rekvisita.
Det finns bilder där Pehrson lyckas bättre med att frammana en gåtfull atmosfär ur de tids- och stilmässiga krockarna, som i den något mer avskalade ”Ancient horse”, där en marmorhäst möter en kråka framför en dunkel korridor (är det bara jag som får Twin Peaks-vibbar?). Mer laddat blir det också när han fullt ut bejakar den storstadsmässiga råheten och målar direkt på cementen.
Och utanför står Krapperups borg och vittnar på sitt sätt om hantverkskonst som överlever oss alla.
Gå till toppen