Det är dags att rivadet sociala medborgarskapets ättestupa och ge äldre samma rättigheter till välfärd som yngre. Samhället måste göra det möjligt för äldre att vara delaktiga och det ska gälla både för den friska och aktiva majoriteten pensionärer och för dem som behöver stöd och service.

För snart 15 år sedan deklarerade den statliga utredningen Senior 2005 att:

”I vår framtidsbild finns det 80-åriga studerande, 75-åriga statsråd, 25-åriga kommunfullmäktigeordförande och 30-åringar som arbetar tillsammans med 60-åriga mentorer.”

Utredningen konstaterade att fler måste arbeta längre för att klara välfärden och lanserade devisen: ”Riv ålderstrappan!”

Men fortfarande finns en i det svenska samhället påtaglig ålderism, fördomar och diskriminering som beror på ålder. Äldre behandlas utifrån felaktiga, ofta förminskande stereotyper, till exempel när det gäller inställningen till den tekniska utvecklingen. Det är korrekt att färre 75-åringar än 2-åringar i Sverige använder internet, men det behöver inte bero på att äldre är långsamma, förstår sämre eller bara är intresserade av det förflutna. Äldre har i själva verket mycket mer erfarenhet av teknikutveckling än dagens tonåringar – kanske är det dagens tekniska lösningar som inte uppfyller de äldre konsumenternas behov och önskemål?

Med ”ålderism” menas fördomar och diskriminering som beror på ålder. Den ålderism som finns i Sverige tar sig många uttryck:

Äldre är mindre synliga i massmedierna och förväntas heller inte ta plats i det offentliga livet. Äldre möts med en ömkande inställning eller ett infantiliserande prat där den som pratar utgår från att äldre personer generellt hör sämre och har svårt att förstå. Denna välvilja grundas på okunskap och slår fel eftersom den begränsar äldres aktivitet och delaktighet. Ålderistiska stereotyper omvandlas till självuppfyllande profetior och omgivningen nöjer sig i förvissning om att äldre trivs med att leva ett passivt tillbakadraget liv.

Ålderistiska stereotyper uttrycks även i svensk lag. När personer över 65 år behöver stöd i sin vardag erbjuds äldreomsorg. Äldreomsorgen regleras av socialtjänstlagen, en lag som syftar till ”skälig levnadsnivå”. Detta är ett mål som kan jämföras med stöd enligt lagen om stöd och service till funktionshindrade, LSS, som istället syftar till ”goda levnadsvillkor” och nästan uteslutande ges till personer under 65 år. Notera skillnaden mellan ”skälig levnadsnivå" och ”goda levnadsvillkor”. Skillnaden innebär att äldre måste acceptera sämre levnadsvillkor på grund av sin ålder. En konsekvens är att den som får en omfattande funktionsnedsättning innan 65-årsdagen kan beviljas personlig assistans, medan en person som får samma funktionsnedsättning efter 65-årsdagen får nöja sig med hemtjänst.

Ledsagarservice, det vill säga stöd för att kunna besöka vänner, göra ärenden och delta i fritids- och kulturaktiviteter, är ett tydligt exempel på att äldre måste acceptera sämre levnadsvillkor på grund av sin ålder.

Ledsagarservice och andra insatser enligt LSS kan beviljas endast om funktionsnedsättningen ”uppenbart inte beror på normalt åldrande”. Vad är normalt åldrande för en 67-åring idag? Är till exempel stroke en del i det normala åldrandet? Nej, det kan man inte säga. Även om risken för stroke ökar med stigande ålder, så åldras de flesta utan att drabbas. Ändå slår de allmänna föreställningarna om äldre som en passiv grupp där sjukdomar är en del av det normala åldrandet igenom och gör att en äldre person som drabbas av en stroke får sämre stöd än en yngre person som råkar ut för detsamma.

I skarp kontrast till de ålderistiska stereotyperna om äldre som passiva och tillbakadragna är de flesta av Sveriges pensionärer friska och lever aktiva liv.

Dagens 70-åringar är i många avseenden jämförbara med 1970-talets 50-åringar – fysiskt, intellektuelltoch socialt. Bara tre procent av alla personer i åldrarna 65–79 år har hemtjänst eller bor i särskilt boende.

En lagstiftning som i sig är åldersdiskriminerande är orimlig och därför är det glädjande att det i april kom besked om en översyn av socialtjänstlagen. Förhoppningsvis innebär detta att personer över 65 får samma rättigheter som andra.

Nästan alla, oavsett den egna åldern, pratar om ”de äldre” – som om ”de äldre” vore en bestämd grupp med liknande intressen och erfarenheter. Alla åldras hela tiden, men enligt de värderingar som råder idag ska det helst inte synas eller märkas, därför gör många allt för att se ut, och verka ungdomliga.

”De äldre”är nästan alltid någon annan, och efterhand som vi åldras själva flyttar vi fram gränsen för vem som är äldre. Det kan tyckas märkligt, men är uppenbarligen högst mänskligt. Men om man utgår från att äldre är precis som man själv, fast i framtiden, blir det lättare att tänka, och förstå, att äldre är precis lika olika och har samma variation av behov som människor i andra åldrar.

Det svenska samhället måste ha råd till en god och jämlik välfärd för alla oavsett ålder som gör det möjligt för äldre att vara delaktiga. Detta måste gälla både för den friska och aktiva majoriteten pensionärer och för dem som behöver stöd och service.

filosofie doktor i äldre och åldrande

filosofie doktor i gerontologi

professor i socialt arbete

professor i gerontologi