Per T Ohlsson

Per T Ohlsson: Slutet på en era?

Så ser det ut: ett USA som vänder sig bort och ett Storbritannien som inte vet vart det skall vända sig. En hel världsordning har råkat i gungning.

Theresa May och Donald Trump. Två katastrofer.Bild: Luca Bruno
I augusti 1941 ankrade två mäktiga örlogsfartyg i Placentia Bay vid Newfoundland, Kanada. Ombord på det ena, USS Augusta, befann sig USA:s president Franklin D Roosevelt, på det andra, HMS Prince of Wales, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill.
Deras möte ägde rum i hemlighet; Roosevelt hade, hette det i Washington, åkt på fiskesemester. Känsligheten berodde på att USA fortfarande var neutralt, även om Roosevelt successivt förde landet närmare ett militärt engagemang i andra världskriget. Några månader tidigare hade kongressen godkänt hans kredit- och uthyrningsinitiativ, Lend-Lease Act, ett hjälpprogram för att rusta upp den brittiska krigsmakten. Det skulle senare utsträckas även till Sovjetunionen och andra allierade.
Resultatet av Roosevelts och Churchills flytande rendezvous blev Atlantdeklarationen, ett dokument som lade grunden till en ny världsordning, konstruerad och beskyddad av de två anglosaxiska stormakterna.
Deklarationen slog bland annat fast att alla folk har rätt till självbestämmande, att alla stater skall ha tillgång till fria handelsvägar och att världen, när det nazistiska tyranniet väl hade krossats, måste bygga en fred som värnar alla nationers säkerhet och människors möjligheter att ”leva sina liv i frihet från fruktan och armod”.
Från denna deklaration löper trådarna till FN och den moderna folkrätten, till avkoloniseringen, till världshandelns liberalisering och till internationella samarbeten som Nato, IMF, Världsbanken, EU, WTO och OSSE.
Det är med andra ord omöjligt att tänka sig den sammanvävda och öppna värld vi lever i utan de principer som formulerades av en progressiv amerikansk president som till varje pris ville rädda demokratin och en konservativ brittisk premiärminister som ovillkorligen – inbegripet en allians med Stalin – ville besegra Adolf Hitler.
Sedan dess har samarbetet mellan USA och Storbritannien utgjort den hårda kärnan i en gemenskap som fått det diffusa samlingsnamnet väst eller, under kalla kriget, den fria världen. Den historiska, språkliga, kulturella och politiska samhörigheten mellan vad som en gång var revolterande amerikanska kolonier och deras brittiska herrar fick med tiden epitetet den speciella relationen, The Special Relationship. När ett hårt prövat Storbritannien drog sig tillbaka efter krigsslutet 1945 var det ofta USA som fyllde tomrummet.
Konflikter har inte saknats; Suezkrisen 1956 är ett exempel. Men på det hela taget har den amerikansk-brittiska alliansen varit en stabil konstant i världspolitiken, definierad av en gemensam känsla av internationellt ansvar: USA som militär och säkerhetspolitisk skyddsmakt för andra demokratier, Storbritannien som traditionell frihandelsnation och pålitlig supporter.
Emellanåt har relationen haft personliga dimensioner i form av ömsesidigt förtroende mellan presidenter och premiärministrar, förutom Roosevelt och Churchill: John F Kennedy och Harold Macmillan, Ronald Reagan och Margaret Thatcher, Bill Clinton, George W Bush och Tony Blair.
Relationen har överlevt ideologiska diskrepanser. Clement Attlees socialistiskt präglade Labourregering 1945–1951, som förstatligade allt från sjukvård till kolgruvor, spelade en nyckelroll för att förankra det ultrakapitalistiska USA i Europa när ett hett världskrig följdes av ett kallt: försvaret av demokratin var av överordnad betydelse.
Men nu, 76 år efter Roosevelts och Churchills möte, har förutsättningarna förändrats för denna anglosaxiska stabilisator. Förklaringen är dubbel: Donald Trump och brexit.
Att den nye amerikanske presidenten menar allvar med att USA skall vända sig bort från övriga världen fick sin hittills tydligaste bekräftelse i förra veckan, när Trump meddelade att USA lämnar klimatavtalet från Paris, framförhandlat 2015.
En del bedömare menar, lite trosvisst, att beslutet gynnar ansträngningarna att begränsa uppvärmningen till under två grader: Trumpadministrationen, befolkad av klimatförnekare som miljöchefen Scott Pruitt, kan inte sabotera avtalet inifrån. Men det säger sig självt att det är ett allvarligt bakslag när regeringen i världens största och viktigaste ekonomi, tillika den näst största utsläppsnationen, verkar signalera att ökningen av växthusgaser i atmosfären inte är ett problem.
Trumps klimatbesked föregicks av hans första utlandsresa som president. Där deltog han i ett möte i Bryssel med andra ledare för Nato som i praktiken blev utskällda för att åka snålskjuts på amerikanska skattebetalare. Trumps uppträdande chockerade Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Strax efteråt lät hon förstå att Europa inte längre kan ”lita på andra”, det vill säga USA.
Trump, fullblodsprotektionist, har redan brutit loss USA från handelssamarbetet i Stillahavsregionen, TPP, och begärt omförhandling av frihandelsavtalet med Kanada och Mexiko, Nafta.
Steg för steg ser Donald Trump till att USA abdikerar från sin internationella ledarroll för att göra ”America great again”.
Parallellt med detta amerikanska förfall famlar Storbritannien efter en position i förhållandet till Europa i spåren av förra årets folkomröstningsbeslut om utträde ur EU, brexit. I sommar börjar förhandlingarna om denna komplicerade skilsmässa.
Tanken var att torsdagens brittiska parlamentsval skulle handla om brexit. Det var därför som den konservativa premiärministern Theresa May i april utlyste ett val i förtid. Med en 20-procentig ledning i opinionen ville hon säkra ett starkt förhandlingsmandat. Men brexitdiskussionen överskuggades av andra frågor, framför allt säkerhet och terrorism efter terrordåden i Manchester och London.
Mays chansning slog fel. Hennes Toryparti blev störst, men förlorade sin majoritet. Det kan utan vidare beskrivas som en politisk förödmjukelse. Labour, under ledning av den vänsterradikale Jeremy Corbyn, klarade sig betydligt bättre än väntat.
De konservativa hankar sig kvar vid makten, men Mays förhandlingslinje gentemot EU är oklar i detaljerna medan de 27 andra länderna har bestämt sig för en stram hållning med bland annat krav på att Storbritannien skall vara med och finansiera fattade EU-beslut, en summa som totalt kan uppgå till 100 miljarder euro.
Corbyns inställning till EU-utträdet är ännu grumligare än Mays. Å ena sidan förordar han en smidigare linje, å andra sidan motsätter han sig den fria rörlighet som är samarbetets grundbult. Han har dessutom ägnat sin politiska karriär åt att fördöma marknadsekonomin och vänslas med antidemokratiska regimer och rörelser.
Ett sammanbrott i förhandlingarna kan inte uteslutas; Theresa May har deklarerat att ”inget avtal är bättre än ett dåligt”.
Uppbrottet från EU försvårar under alla omständigheter Storbritanniens möjligheter att göra affärer med sin största handelspartner, EU, utan att landet kan räkna med att kompensera sig på annat håll: Donald Trumps intresse för att räcka britterna en hjälpande hand är obefintligt.
Kommer ett exportinriktat Storbritannien att förbli en av världens fem, sex största ekonomier? Och kommer London att kunna bevara ställningen som internationellt finanscentrum efter brexit?
I förlängningen hotar Förenade kungariket att falla sönder. Skottlands styrande nationalistparti, SNP, har flaggat för en ny folkomröstning om självständighet. Och skottarnas syn på EU-medlemskapet manifesterade sig i brexitomröstningen: 62 procent röstade för att Storbritannien skulle stanna i unionen.
Inte minst de säkerhetspolitiska konsekvenserna av en sådan utveckling skulle bli allvarliga. De skotska nationalisterna är motståndare till Nato samtidigt som Skottland är bas för Storbritanniens strategiska avskräckningsarsenal.
Det är svårt att föreställa sig att ett polariserat och splittrat Storbritannien utanför EU skall kunna upprätthålla den nimbus av stormakt som speglas i landets permanenta plats i FN:s säkerhetsråd.
Till följd av Donald Trumps burdusa framfart ökar samtidigt spänningarna i förbindelsen mellan USA och Storbritannien. På senare tid har britterna haft anledning att oroa sig för säkerhetsrelaterade läckor från USA och för den amerikanske presidentens skamlösa utfall på Twitter mot Sadiq Khan, Londons muslimske borgmästare. Efter terrorattacken i London förra lördagen anklagade Trump – helt grundlöst – Khan för att ha bagatelliserat illdådet.
Så ser det ut: ett USA som vänder sig bort och ett Storbritannien som inte vet vart det skall vända sig.
En hel världsordning har råkat i gungning.
Över detta känner somliga skadeglädje: den västliga, liberala dominansen, buren av storebror USA och lillebror Storbritannien, är på väg att bli historia. En huvudsakligen anglosaxisk modell för att organisera världen håller på att implodera.
Visst har modellen brister, kanske också ett drag av övermod, särskilt efter omvälvningarna 1989. Men ett är säkert: om detta är slutet kommer vi att sakna det resoluta ledarskapet från Newfoundland 1941.
För vad är alternativet?
Ibland är det i de stora sammanhangen som i den lilla vardagen. Man vet vad man har, men inte vad man får.
Kina, Ryssland, Iran?
Lycka till, demokratin.
MER ATT LÄSA
Present at the Destruction? Trump in Practice. (Foreign Affairs May/June 2017).
The Economist.
The Guardian.
The American Presidents Series (Times Books).
The 20 British Prime Ministers of the 20th Century (Haus Publishing).
Gå till toppen