Ängelholm

Hon väljer att hitta ljusglimtarna: ”Jag är ännu starkare än vad jag trodde”

Trots många motgångar i livet har Rosita Engman aldrig gett upp. Att ge upp och tycka synd om sig själv har hon aldrig velat, även om det finns tuffa stunder. Nu känner hon sig starkare i sig själv och hoppas kunna börja studera på Munka folkhögskola till hösten.

Bild: Evelina Gunnarsson
Rosita Engman slår sig ner på bänkarna i Hembygdsparken. Hit tar hon sig då och då för att njuta av naturen och grönskan.
– Ursprungligen är jag en iakttagande och tyst människa, men det går över. När saker inte längre är så petigt har jag upptäckt att det inte är så farligt att prata framför människor, säger Rosita.
Redan som ung var Rosita en iakttagare i den stora familj hon växte upp i och där missbruk förekom.
– Uppväxten har präglat mig så att jag söker det jag inte hade. Jag lärde mig vad man inte ska göra och såg till att bryta trenden med min egen son.
Under graviditeten blev Rosita arbetslös och valde att ta hand om sonen Robin. När Robin gick i andra klass fick han en diagnos som innefattade Aspergers och Tourettes syndrom samt ADD. Samma år blev Rosita allt sämre. Huvudvärk, dimsyn, håravfall samt fötter och händer som växte. Efter en röntgen av huvudet visade konstaterades en långsamtväxande hjärntumör på hypofysen.
– När jag pratade med läkaren använde hon alla ord utom tumör så det blev så uppenbart. Jag blev lättad då, innan trodde jag att jag var galen.
En operation genomfördes snabbt men gick till en början inte som väntat. Efteråt drabbades Rosita av något så ovanligt som operationsstress, i stressiga situationer drabbas hon av huvudvärk. Ett par år senare fick Rositas man diagnosen Aspergers syndrom. I dag är Rosita sjukpensionär och skild från sin man. Då och då åker hon på kroppsliga bakslag.
– Varje gång jag tror att hälsan går framåt så åker jag på ett knytnävsslag.
Trots det har Rosita en positiv inställning till livet. Tack vare permobilen kommer hon ut till platser där det går att tanka energi.
– Jag är väldigt tacksam över den här, säger hon och tittar mot permobilen.
– Man har alltid två vägar att välja på. Antingen att gräva ner sig och tycka synd om sig själv, eller så hittar man ljusglimtar. Ända sedan jag var liten har jag gått för mig själv och lekt, jag har använt min fantasi. Att se ljusglimtarna tror jag dels är ett arv från min pappa men också en nödvändighet för att överleva. Jag ser fåniga hundar på bild, solnedgångar eller blommor.
Har du någon gång velat ge upp?
– Ja det har jag. Det finns fortfarande gånger det är jobbigt. Men har man varit där det är svart så kan man tillåta sig att ha en svart dag, men inte mer.
När smärtorna gör sig extra påminda mitt i natten klär hon på sig och kör ut.
– Jag letar positivitet och glädje. Jag tar vara på måndagsklubben (en träningsgrupp) där vi skrattar mycket och har kul och såklart Robin, min son, vi har jätteroligt ihop. Sen tycker jag om kultur.
Till hösten hoppas Rosita komma in på Akademi 55 plus på Munka folkhögskola.
– Det finns så mycket jag skulle vilja läsa om som jag tappat. Det är en dröm att få sitta i skolbänken igen. Främst för min egen del men visst hade det varit roligt att kunna göra något av kunskapen också.
Känner du dig som en starkare människa i dag?
– Om det är något jag lärt mig så är de att jag är ännu starkare än vad jag trodde. Dels har jag slutat lägga vikt vid oviktigheter, dels har jag börjat tro på mig själv. Jag känner också en trygghet i mitt föräldraskap, det var något jag var bra på.
Gå till toppen