Kultur

Jason Isbell lånar din historia och gör den till sin

Jason Isbell ger idag ut "The Nashville sound", hans sjätte soloalbum. I ett samtal med Håkan Engström berättar han om sin bakgrund och sina metoder som textförfattare.

Jason Isbell med sitt band, The 400 Unit: Jimbo Hart, Derry deBorja, Sadler Vaden och Chad Gamble.Bild: Southeastern Records
Vilka verktyg och perspektiv använder sig en modern singer-songwriter av för att förmedla sina känslor och berättelser?
De kan vara åtskilliga –don efter person, får man väl säga. En del lämnar ut sig själva. En del observerar istället andra och försöker förstå dem. En del jobbar på att banka in ett budskap.
Jason Isbell verkar göra lite av varje, ibland i en och samma låt.
– Fast aldrig avsiktligt. Det händer att jag skriver bekännelser, men perspektivet är oftast ändå den otillförlitlige berättarens. I princip berättar jag någon annans historia, men gör det utifrån den plats jag befinner mig på och det jag känner till.
–Många kommer nog dithän, efter att i åratal tränat upp sin förmåga genom att skriva om sig själv i första person. Förr eller senare blir man less på sig själv och vill släppa in andra människor, men rutinen tar man med sig, och om man matchar den med inlevelseförmåga kan man få någon annans historia att låta som sin egen.
Med några lösryckta rader från hans nya album, tagna ur sitt sammanhang, kan man inte berätta Historien om Jason Isbell. Men man kan nog få fram lite grann. Vi provar.
1. Everybody clapping on the one and the three. (Från "Last of my kind")
"Det händer att jag står på scen och upptäcker att publiken av någon anledning inte alls har samma rytmkänsla som vid konserten kvällen före. De sjunger med och börjar klappa, men jag måste avbryta låten och be dem låta bli eftersom jag tappar fokus. Och det får mig att fundera: Varför får folk inte till svänget i just den här stan? Vad skiljer denna från den förra? Och så börjar jag känna mig som en knepig typ ... det är bakgrunden till den formuleringen, en rad om någon som inte känner någon tillhörighet."
2. We pretend not to hear another white man's joke. (Från "White man's world")
"När jag växte upp på vischan i Alabama fick jag höra rasistiska skämt i princip dagligen. Det fanns inga svarta på flera mils avstånd, så i brist på egna erfarenheter bildade folk sig uppfattningar utifrån fördomar. Jag fick höra mycket. Ibland käftade jag emot, ibland inte. Den textraden kommer säkert utifrån ånger, för alla de gånger då jag lät de där skämten passera. Man vill inte framstå som grälsjuk, vill inte riskera att få på truten."
"Om det blivit bättre på senare år? Jag är fel person att fråga, eftersom mitt umgänge är ett helt annat. Utifrån vad jag ser: ja, fast jag vet inte säkert. En del verkar fast beslutna att hålla fast vid gamla ståndpunkter, men jag tror ändå att människors medkänsla blivit större i takt med att världen blir mindre. Bredbandet kanske är långsamt, men det finns en koppling. Ju mer man exponeras för andra människors sätt att vara och tänka, desto mindre blir rädslan och hatet."
3. Old women harmonizing with the wind, singing softly to the saviour like a friend. (Från "Something to love")
"Mina morföräldrar var konservativt kristna. Han var pingstpastor, hon bar huckle och lät aldrig klippa håret. Sminkade sig aldrig. Ingen svor eller drack, ingen tog medicin om de inte var absout tvungna. Istället bad de."
"Det här är min uppväxt mer eller mindre rakt upp och ner. Söndagskvällar satt vi och sjöng gospelsånger på verandan, med banjo eller gitarr. Som musiker var det där jag började. Countryaspekterna av min musik, allt jag gör med akustisk gitarr, har sin grund i den här hillbilly-musiken."
4. Tried to go to college, but I didn't belong/Everything I said was either funny or wrong (från "Last of my kind")
"Jag gick på college, i Memphis. Delar av sångtexten är jag, andra delar är det inte. Jag tog en liten bit av min personlighet och blåste upp det till en hel person."
"Memphis är visserligen ingen stor stad, men min upplevelse av den var att komma till storstaden. Mitt huvudämne var engelska. Jag visste att jag ville skriva sångtexter, och hade spelat valthorn i orkestern i high school, men valde ändå bort musikklassen."
"Men det viktigaste var mötet med människorna, den kulturella smältdegel som Memphis i åtminstone vissa avseenden alltid varit. På mitt studentboende samsades akademiker med idrottare, så våningen under bodde killar som fått stipendier som football- och basketbollsspelare. Det fanns inte en enda vit kille i basketlaget. I min high school i Alabama fanns å andra sidan inte en enda svart elev."
"En kväll satt jag i mitt rum och spelade gitarr, som jag kopplat till en liten förstärkare så att jag kunde spela till cd-skivor. Jag hörde någon knacka på dörren, och när jag öppnade mötte jag en två meter lång kille från våningen under. 'Är det du som spelar gitarr?' frågade han. Jag blev skiträdd. 'Yeah man, jag kan skruva ner volymen. Eller spela imorgon istället', svarade jag. Han ignorerade vad jag sagt och frågade istället om han fick hämta upp sina kompisar. De dök upp och hade The Roots första cd med sig. 'Kan du spela till den här?' bad de. Så det gjorde jag."
"Händelser som den var enormt viktiga för mig, eftersom jag vuxit upp mitt i ingenstans. Min familj var mer öppen än andra, men jag hade ingen egen erfarenhet av människor som var annorlunda än jag ... och så visade det sig att 'de andra' inte var annorlunda alls. Min pappa och jag pratade om detta häromdagen, hur han en kort period hade jobbat med en svart kille som bodde en timme bort. När en låt kom på radion sjöng de med, båda två, fast pappa tagit för givet att de svarta lyssnade på helt andra låtar än han."
"Vi kom en gång in på en restaurang, en krog med en enda matsal och samma kök. 'Soul food' stod det på ena sidan, och så en meny. 'Country cooking' stod det på andra sidan. Svarta och vita hade olika namn, men maten var densamma! Vi satte oss mitt i rummet."
5. I used to want to be a real man/I don't know what that even means. (Från "Hope the high Road")
"Så mycket av det man sa när jag växte upp har jag kommit att ifrågasätta. 'Be a man! Have some balls! Don't be a pussy!'. Det var ett sätt att sporra unga killar. Alla uttryckte sig så, kvinnor också. Det fanns en underliggande uppfattning om att män var modigare, vilket jag sedan fattat är nonsens. Kvinnor måste vara modigare, eftersom de har så mycket mer svårigheter att hantera. Så många dörrar är öppna för oss män. Så man borde göra tvärtom, säga 'Väx upp och var en kvinna! Be a pussy!'. Det vore en sporre."
FAKTA

Jason Isbell

Inledde sin karriär i Drive-By Truckers, dit han värvades som 22-åring 2001. Skrev några låtar på varje album. Stannade i sex år.
Debuterade i eget namn 2007, redan då med The 400 Unit som kompband.
Slog igenom 2013 med albumet "Southeastern", hans första sedan han blivit nykter. Tempot var lägre, soundet mer akustiskt.
Ger idag ut "The Nashville sound", det sjätte studioalbumet. Spelar i DR:s konserthus i Köpenhamn 14 november.
Bor numera i Nashville, men växte upp i Green Hill, Alabama.
Gå till toppen