Tongångarna var lätta att känna igen. Vårens inrikespolitiska debatt tycktes gå i repris under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Mycket nytt bjöd den retoriska sammandrabbningen inte på.

Utom möjligtvis från Anna Kinberg Batra (M).

Moderatledaren är uppenbart fast besluten kämpa för en starkare oppositionsledarroll – det där hon lovade när avgångskraven haglade. Och hon lyckades visa samma nyväckta glöd i kammaren som i sina uppmärksammade tal under de senaste veckorna. Budskapet har renodlats och tydligheten ökat. Det är svårt att förutspå hur långt det räcker i termer av väljarstöd, men Kinberg Batra ökar nu tonvikten på frågor som engagerar. Och gör det med ett nyfunnet engagemang.

"Jag vill kunna se min nu elvaåriga dotter i ögonen och säga att Sverige ska kunna mer", sade Kinberg Batra i kammaren. Då krävs nya tag för att stävja landets största problem, menade hon och efterlyste bättre integration, offensivare jobbpolitik samt ökad trygghet för medborgarna.

Jobbklyftan mellan inrikes och utrikes födda måste minska, framhöll M-ledaren och belyste förtjänstfullt villkoren för personer i bostadsområden som förknippas med problem. Det perspektivet var tydligt även när Anna Kinberg Batra talade på politikerveckan i Järva häromdagen. Där gick hon bland annat till frontalangrepp mot tendenserna till könsförtryck och hederskultur.

"Du som tänker bestämma vem din dotter ska träffa på kvällen, om hon får spela fotboll … eller vem hon vill gifta sig med, du tar hennes frihet. Det får du inte i Sverige."

Klarspråk av det slaget har varit alltför sällsynt i politiken. Ska det föras diskussioner om grundläggande svenska värderingar är det just individens frihet som det bör handla om. Här finns inget utrymme för relativisering. I Sverige är var och en – oavsett kön, religion eller ursprung – fri att själv välja sitt sätt att leva. Punkt.

Detta var Moderatledaren även inne på i sitt tal på nationaldagen. Då framgick också att Moderaterna fortsätter att profilera sig i skolfrågor. Uppenbart är den borgerliga kannibalismens tid inte förbi – skolan har länge varit Liberalernas egen nisch inom alliansen.

Men långt mer avgörande för alliansens framtid är om de fyra partierna lyckas enas i förhållningen till Sverigedemokraterna. Frågan har skapat en spricka i kvartetten sedan Kinberg Batra i början av året öppnade för att samtala med SD.

Syftet var förstås att ena de splittrade Moderaterna och locka tillbaka väljare från SD. Men effekten blev istället att väljarstödet dalade. Så nu försöker Moderatledaren tona ner sitt utspel.

"Nästa regering, den vill jag bilda med alliansen och jag har aldrig varit intresserad av att regera tillsammans med SD", sade hon i kammaren på onsdagen. Hon kunde gärna vara ännu tydligare: debatten har ju inte handlat om att regera med SD, utan att regera med stöd av SD.

C-ledaren Annie Lööf höll öppet för regeringssamarbete över blockgränsen förutsatt att alliansen inte splittras.Men att sitta i en alliansregering med stöd av SD är uteslutet, förklarade hon efter en fråga från S-ledaren Stefan Löfven. Han var uppenbart nöjd över svaret. Men Lööf lät det samtidigt inte råda några tvivel om vilket styre hon helst vill se.

"Jag siktar på att byta ut Stefan Löfven och att Anna Kinberg Batra tar över som statsminister efter nästa val."

Målet behöver inte vara omöjligt att nå, men då krävs det mycket arbete. Omedelbart. Det handlar inte bara om att sminka över sprickorna – i praktiken finns inte alliansen idag, de fyra partierna måste hitta tillbaka till varandra och utforma en trovärdig gemensam politik.

Börja om från början.

Bara om de fyra enas om en lika genomarbetad och framtidsinriktad agenda som inför valet 2006 finns det grund för att hoppas på en ny alliansregering efter valet nästa år.