Kultur

"All eyez on me": Filmen om Tupac Shakur orkar inte ens vara ett lyckat pekoral

"Han är stel som en pinne. Inte en gest eller en blick känns riktigt trovärdig." Demetrius Shipp Jr som Tupac Shakur.Bild: Quantrell Colbert

All eyez on me

BIO. DRAMA. USA, 2017. Regi: Benny Boom. Med: Demetrius Shipp Jr, Danai Gurira, Kat Graham. Åldersgräns: 7 år. Längd: 2.09.

Det här är filmen som bara har väntat på att göras. Efter framgångsrika och ganska utmärkta "Notorious", om rapparen Notorious B.I.G., och "Straight outta Compton", om NWA, var det bara en tidsfråga.
För historien om Tupac Shakur har ju, som man brukar säga, allt. En ung man döpt efter en peruansk upprorsman och son till en crackmissbrukande svart panter som tar sig från misären och förtrycket och blir en av världens största artister, bara för att åka på däng och hamna i fängelse, göra ännu mer storslagen comeback och till sist, bara 25 år gammal, skjutas på en gata i Las Vegas, ett ännu inte uppklarat mord.
"All eyez on me" är en på papperet svårslagen berättelse.
Läs mer:Lista: Så blir film och tv-sommaren
Det är bara synd att "All eyez on me" också, om vi ska försöka tala klarspråk, är en riktigt, riktigt dålig film.
Regissören Benny Boom har främst gjort sig känd som musikvideoregissör. Här har han, om vi ska använda en trots allt ganska snäll metafor, tagit sig vatten över huvudet.
Det börjar som ett pekoral. Mamma Afeni Shakur, medborgarrättskämpe och svart panter, står på trappan till domstolen där hon nyss blivit friad med den ofödde Tupac i magen och håller en dundrande apell om vad frihet kostar. Några år senare går hon med sin lille son på gatorna i New York och dialogen låter såhär: "Vad tycker du om det eskalerande våldet i Syd­afrikas kåkstäder?"
Den lille pojken fyrar av ett inte helt lyckat försök till drömsk blick och säger: "Jag ska bli revolutionär".
Så småningom orkar filmen inte ens med att vara pekoral. Snart övergår den till att bli något som känns som en nödtorftig dramatisering av en Wikipedia­sida. Händelser betas pliktskyldigt av. Halvdana skådisar som ofrivilligt parodiskt porträtterar kända ansikten som Snoop Dogg och Dr Dre passerar revy innan de återvänder till den Saturday night live-sketch jag hoppas de kom från. Vissa saker glöms lite selektivt bort, andra fiktionaliseras av uppenbart andra skäl än de rent konstnärliga. Så lyckas till exempel Tupac bli helt oskyldig till det sexuella övergrepp han dömdes till fängelse för 1993. Mer än oskyldig faktiskt. Till och med ett offer!
Demetrius Shipp Jr är hyfsat porträttlik som Tupac Shakur, men det är också allt. Han är stel som en pinne. Inte en gest eller en blick känns riktigt trovärdig. Danai Gurira spelar högt och öronbedövande på alla tillgängliga känslomässiga strängar i rollen som den plågade men rättfärdiga mamma Afeni, men strängarna brister som torra gummiband.
Det är lite sorgligt. För vad var Tupac Shakur egentligen? Han var kanske inte den allra bäste rapparen, men han är den som blivit mest ikoniserad. Och han är det för att han var komplex. Han var vansinnigt karismatisk, rolig och med oceaner av sex appeal. Den sortens naturbegåvning som kan charma brallorna av en sten, om stenar hade brallor. Han var också, emellanåt, präglad av ett bedövande allvar. Seriös och poetisk, med en vilja att göra något långt utöver att underhålla. Han hade pretentioner, men han var också barnslig och bråkig, misogyn och våldsam. Han var en stor artist inte för att han var en stor människa, utan snarare tvärtom.
Inget av det här lyckas filmen fånga. Absolut inget.
Läs alla artiklar om: Filmfredag 16 juni
Gå till toppen