Kultur

SZA släpper inte kontrollpanelen

SZA: en personlighet stor nog för att inte rymmas på skärmen.Bild: Top Dawg

SZA

ALBUM. Ctrl
SZA, eller Solána Rowe som den amerikanska sångerskan egentligen heter, började sjunga sent. Som barn var hon aldrig med i någon kör och uppväxten gick hon igenom i ett hushåll ljudsatt av Miles Davis och Coltrane – musik utan text. När hon väl började sjunga fick tonerna komma ut som de själv ville, med sina specifika spretigheter, resulterande till exempel i en känslig falsett fodrad med strävhet.
För fem år sedan lanserade hon sig själv som artist med egenutgivna mixtape, skopor av mörkblank, hypnotiskt sprakande r&b. Sedan dess har hon bland annat släppt en längre ep med Top Dawg Entertainment, som skivbolagets första kvinnliga artist, samt skrivit för Beyoncé och gästat på Rihannas senaste album. Efter en omspekulerat lång väntetid har debut­albumet "Ctrl" nu äntligen släppts.
Tiden mellan skivkontrakt och debutalbum skulle kunna vara en fas av intensivt preciserande av artist­personan, men i SZA:s fall verkar resan från gör-det-själv-musiker till kommersiell artist nästan ha haft motsatt effekt. "Ctrl" låter mer indie än någonsin – åtminstone om man räknar insmugna gitarrer. Den polerade, stiltydliga och tidsenliga r&b:n som presenterades i hennes tidiga mixtape har inte snörpts åt utan utvecklats till att bli mer komplex. De mest svärmande SZA-balladerna lyser med sin frånvaro till fördel för ett allt mer soul­genomsköljt, rått sound, dock fortfarande med mjukt skimrande kanter.
Bland annat den oförutsägbara kompotten av influenser för tankarna vidare till Frank Ocean, och till viss del till den gästande skivbolags­kollegan Kendrick Lamar, men rent stilistiskt gör SZA helt sin egen grej. Efter att de getts lite extra tålamod kommer låtar som "The weekend", "Garden (Say it like dat)" och "Anything" att fånga upp ljuset som pärlor.
I intervjuer märks hennes tilltagande motstånd inför att konstruera en media­vänlig version av sig själv. "Jag vet inte hur jag ska kunna översätta mitt liv till en digital upplevelse," har hon till exempel sagt om sin ambivalens inför foto­plattformen Instagram. Ironiskt nog är det nog just hennes ovilja att presentera sig själv gjort det lättare att få syn på henne nu.
Titeln "Ctrl" – kontroll med tangentbordsstavning – har redan tatuerats in på flera fans armar. Albumet inleds med att SZA:s mamma erkänner att hennes värsta rädsla är att förlora kontrollen. Det är förlusten av kontroll – snarare än att nitiskt försöka hålla kvar den – som blir albumets röda tråd.
Det finns mycket andedräkt i rösten när SZA sjunger hudlöst om osäkerhet. När hon intervjuas i The Breakfast Club, ett amerikanskt radioprogram med hiphop­fokus, översköljs hon av privata frågor inspirerade av de själv­biografiska låt­texterna. Har du varit otrogen? Är det sant att du legat med din killes kompis? Varför gillar du inte body lotion? Frågor som kanske egentligen borde slås bort som påträngande getingar men som SZA ändå besvarar. Som om den filter­snåla fasen hon befinner sig i kräver av henne att hon visar alla möjliga vinklar av sig själv, även de potentiellt osmickrande.
"Ctrl" är kontrollfreakets mardröm tillika katharsis och – som bonus – en nyttig inspiration för alla oss som då och då kämpar för att få plats med samtliga personligheter inom en och samma Instagram-­fyrkant.
Jorja Smith: Teenage fantasy (låt)
Denai Moore, Kwabs: All the way (låt)
DJ Carisma: DJ Carisma (ep)
Gå till toppen