Som vi kommer att sakna den där plirande, nyfikna blicken och det varma leendet.

Kulturhelsingborgs evige yngling, den blott 85 år unge Arne Johansson är död. Få, jag skulle jag säga ingen, är den kulturintresserade som inte mött den där blicken i ingången till ett evenemang här i staden. Han började en gång i tiden som journalist på NST i uppväxtorten Klippan. Yrkesbanan fortsatte på Bonniers Folkbibliotek där han var med om att driva förlagets satsning på att nå nya läsare via lågprisböcker. Man kan väl tro att det var där som folkbildaren Arne Johansson föddes.

Journalist, författare och förläggare, men för gemene man mest känd som den aldrig sinande kraftkällan bakom olika kulturarrangemang. Han startade Nordiska filmdagar i Helsingborg och samtalskvällar. Han blev ordförande i Föreningen Norden och stod i två decennier för Nordiska bokdagar som lockade hundratalet mer och mindre kända författarnamn till staden. På ett personligt plan blev han vän med flera av dem, närmast med Einar Már Guðmundsson och Tomas Tranströmer. När Arne i fjol kom fram till att det här med att anordna bokdagar år efter år trots allt var ganska krävande, han hade ju trots allt fyllt 84, var han lättad över att vi här på kulturredaktionen tog över arrangemanget och omvandlade det till Bokens dag. Inför detta höll vi tät kontakt och möttes kontinuerligt. Han fick höra en rad författarnamn – unga och experimentella, gamla och etablerade – och det var ganska roande att se hur han mötte precis vartenda förslag med samma entusiasm.

Undrar just hur ofta han sa "Oh ja, vad roligt" under dessa möten.

Entusiasmen var inte spelad, den var genuin och rörande. Och det var väl häri folkbildaren i honom syntes så väl; oavsett namn och litterär inriktning tyckte Arne att allt hade sitt värde. Att det verkligt viktiga i slutändan var det möte som skedde mellan läsaren och författaren.

Så det var alldeles säkert ingen tillfällighet att han kom att ägna sitt liv åt att arrangera just möten också utanför själva läsandet. När han så tackade för sig efter nio år med Samtal på Dunkers, ett av hans skötebarn, fick han en stor kram av kulturminister Alice Bah Kuhnke och så långa applåder från publiken att den ödmjuke Arne efteråt fick erkänna att hans gärning nog var ganska uppskattad.

I en intervju här i tidningen i fjol påstod han att det nu var dags att "runda av lite. Fast om Gud vill har jag mycket kvar att göra ett bra tag till. Jag planerar att pensionera mig 2018". Så långt hann nu inte Arne Johansson. Han fick hastigt avsluta sitt värv som pågick in i det sista. Senast i april ringde han och erbjöd plats i bilen: "Du vet, vi drar ju igång 'Gäst i Klippansoffan' igen nu på söndag" sa han om den senaste satsningen på samtal.

"Ja, vem ska man väl nu bråka med om vem vi ska få hit härnäst", säger sonen Per med stoisk humor efter det sorgliga beskedet om sin fars bortgång. På det finns inga bra svar just nu. Men någon måste göra det. För annars kommer det bli alldeles för tyst efter Arne Johansson – och så ville han ju inte ha det.