Kultur

Bengt G Nilssons ärende om att misskreditera svenskt solidaritetsarbete skymmer alla förtjänster

Bengt G Nilssons ärende om att misskreditera svenskt solidaritetsarbete med antikoloniala grupper i Afrika under kalla kriget skymmer alla bokens förtjänster. Ragnar Haake läser en bok som inte duger.

Bengt G Nilsson

BOKEN. I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika. Ethno press.
Hitler sägs ha varit mycket fäst vid sin schäfer Blondi och förespråkade ett stärkt djurskydd. Jag håller av min cocker spaniel Totte och önskar också ett stärkt djurskydd.
Alltså tycker jag samma som Hitler. Jag går hans ärenden och är förstås medskyldig till hans och nationalsocialismens avskyvärda brott.
Det här är ett exempel, förhoppningsvis tydligt nog, på en klassisk form av logiskt felslut. En person (i detta fall jag) som delar en viss hållning i en specifik fråga (djurskydd) med en djupt klandervärd person (Hitler) ställs till svars för allting som den klandervärda personen har på sitt samvete (nazismens avskyvärda brott).
Guilt by association brukar argumentationstekniken kallas, och det är den retoriska figur som överskuggar allt annat i Bengt G Nilssons senaste bok "I tyst samförstånd: Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika". Tyvärr, eftersom det finns sådant i boken som gärna hade fått räddas undan Nilssons ärende. Jag tänker på ett par långa, någorlunda neutralt skildrade scener från kalla krigets cyniska maktkamp mellan USA och Sovjetunionen, några spännande spionhistorier värda ett bättre öde och flera intressanta intervjuer, bland annat en med förra statsministern Ingvar Carlsson. Nilsson är påläst om kalla kriget och framför allt om verkningarna på den afrikanska kontinenten. Det rör sig visserligen om konventionell historieskrivning, men den är medryckande och stilsäkert genomförd.
Men Nilssons ärende skymmer alla dessa förtjänster. Han mission är att misskreditera svenskt solidaritetsarbete och svensk biståndspolitik under kalla kriget. Det var omoraliskt och fel, anser han, att Sverige från 1960-talet och framåt genom insatser av UD och Sida gav ekonomisk hjälp till socialistiska befrielserörelser i Afrika.
Varför var det omoraliskt? För att Sverige därmed hjälpte dessa befrielserörelser att bekämpa västerländsk kolonialism? För att ANC därigenom uppmuntrades att utmana Sydafrikas rasistiska apartheidregim?
Nej, sådant bryr sig inte Nilsson om. Kolonialism och rasism är inget att gräva ner sig i. Den stora fienden är socialismen.
Nilsson driver en tes som är så svag och poänglös att man lite generad önskar att han ville förstå sitt eget bästa och smussla undan den. I stället framhärdar han. Bakgrunden är den att många av de befrielserörelser som Sverige stödde humanitärt också stöddes av Sovjetunionen med vapen. Nilssons tes går ut på att Sverige därför ”de facto samarbetade med Sovjetunionen”. Och värre än så. Eftersom de sovjetiska vapnen användes i befrielsekrig där människor, även civilbefolkning, oundvikligen dog hävdar Nilsson att tjänstemännen på svenska UD och Sida – obehagliga vänstermänniskor med ”skägg och halvlånga hår eller batikfärgade klänningar och foträta skor”– bör anklagas för att ha utnyttjat svenska skattebetalares pengar till att ”finansiera dödandet av kvinnor och barn”.
Det är ingen liten anklagelse. Finns det fog för den?
Låt oss konstatera faktum: Sverige (och många fler länder) gav ofta stöd åt samma befrielserörelser som Sovjetunionen. Om det var fel, vad kunde man ha gjort i stället?
Det är svårt att tro att det fanns någon opinion för saken, men Sverige kunde förstås ha skänkt pengar till kolonialisterna och de rasistiska regimerna så att de lättare hade kunnat slå ner de afrikanska befrielserörelsernas uppror.
Jag vet inte vad Nilsson hade tyckt om det – han visar inget intresse för att diskutera alternativa scenarier.
Så småningom kryper det kanske ändå fram hur han hade velat ha det. Han tycker att Sverige inte borde ha gjort någonting alls, bara ställt sig utanför allting.
En omöjlig position, det säger han själv vid ett tillfälle, men det är det svar han ger. Sverige borde helt enkelt aldrig ha sysslat med biståndsarbete i Afrika. Sverige borde ha förhållit sig passivt. Med andra ord lugnt tillbakalutat studerat när kolonialisterna och rasisterna dödade afrikaner. Likgiltigt betraktat när multinationella företag tillsammans med de gamla kolonialmakterna och USA, och med IMF:s och Världsbankens goda minne, försökte handla upp hela kontinenten.
Så såg det faktiska alternativet ut till det bistånd som Nilsson hyser sådant förakt för. Även det förstås ett ställningstagande, men uppenbarligen att föredra framför att råka göra samma bedömning som Sovjetunionen i en enskild fråga. För det blir ju, genom Nilssons sätt att argumentera, samma sak som att samarbeta med Sovjetunionen i allt annat. Aktivt stödja alla krig och allt dödande av människor som på ett eller annat sätt kan härledas till sovjetisk politik.
Jag vet inte vad mer som finns att säga om det sättet att argumentera. Det duger helt enkelt inte.
Gå till toppen