Kultur

Ylva Lagercrantz Spindler: Skilsmässoritual behövs för oss med konstnärlig separationsångest

Bild: Stina Stjernkvist/TT
Teateruppsättningens höjdpunkt är ofta premiären, den dag då alla månader av slit och repetitioner äntligen ska sjösättas, en publik ska mötas. Men få talar om den sista föreställningen. Ändå är den scenkonstens kanske vackraste upplevelse, en vemodig påminnelse om hur även människor kommer och försvinner här på jorden. Och för ensemblen, ett ständigt pågående skilsmässodrama.
Eller som en teaterarbetare nyss uttryckte det på Facebook: ”Gråtkalas nummer ett avklarat”. Jag frågar om hon kan beskriva känslan närmare. ”Den är fruktansvärt känslosam. Vi har kommit varandra så nära, blivit en familj. Sedan är det nästa produktion och nya familjemedlemmar", svarar hon uppgivet.
Trots det sker sortin ofta i tysthet, i mörkret via sceningången. För till skillnad från premiären är den sista föreställningen inte omgärdad av glamour. Här bjuder publiken sällan på några stående ovationer. Inga blommor delas ut till skådespelarna och ingen premiärfest med fina tal av teaterchefen blir det heller. På sin höjd närvarar några av ensemblens närmaste sörjande vänner.
På många sätt liknar alltså den sista föreställningen en begravning. Så är scenkonsten också den mest förgängliga av alla konstarter. Kvarstår gör på sin höjd lite rekvisita och någon maläten kostym. Men känslan, närvaron i rummet, är för alltid borta, den som gör scenkonsten så unik och samtidigt är omöjlig att återskapa.
Det blir extra påtagligt vid en rundvandring i det nya Scenkonstmuseum som i våras öppnade strax bakom Dramaten i Stockholm. Visst är exempelvis entréinstallationen med glasdropparna från saliga Judiska teaterns ”Different trains” oerhört vacker, men den ekar tom utan en kontext.
Känslan upprepas när jag några månader senare sitter i ruinerna av Akropolis Dionysosteater och med all kraft försöker att suggerera fram de skådespelare som flytt scenen, försöker förstå vad atenarna egentligen såg här för 2 500 år sedan, när verk av Aiskylos, Sofokles och Euripides uruppfördes av män i masker för de uppåt 15 000 personer som läktarna svalde.
I dagarna kommer många uppsättningar att ha spelats för allra sista gången, när säsongen går mot sitt slut och höstrepertoaren väntar på att ta vid. Jag tänker på det när jag sitter och ser säsongsfinalen av ”Främlingsleguanen” på Brunnsgatan fyra i Stockholm. Hur Robert Fux och Anna-Lena Efverman aldrig mer kommer att trä på sig sina leguanfjälliga collegetröjor, aldrig mer svetta sig igenom Martina Montelius ekvilibristiska manus baserat på hennes bok.
I sommar kan malmöiterna ändå få uppleva en del återuppståndelse. För vissa föreställningar är som vampyrer, de har evigt liv. Eller i varje fall nästan sju. Som exempelvis Norrdans ”Sju gånger sju” som hade urpremiär i Sundsvall 2014 med nypremiär i Sundsvall i juni 2017 – för att nu vara en del av Malmö sommarscens brokiga program.
Ändå, även de har en dag sin allra sista föreställning. Kanske är det dags att göra som i Kristina Lugns pjäs ”Rut och Ragnar”: införa en skilsmässoritual för oss med konstnärlig separationsångest.
Gå till toppen