Helsingborg

Pirr i magen och trött i kroppen – utan stödhjul

Jag är supertrött! Du vet kanske hur det känns när en vinter går mot vår som nu ska vara sommar. Kanske har du som jag slitit hårt. Det drar mot semester och bollarna ska plockas ner i rätt ordning och allt ska falla på plats. Jag skrattade högt när jag ett kort, mycket kort ögonblick reflekterade över MIN semester sommaren 2017. Nu precis hemkommen från Palma efter 5 dagars intensivt firande av bästis som fyllde 50 i lördags. Trött, skulle behöva semester… Den andra semestern, ja den är den 8-16 juli, det vill säga den veckan vi ska cykla 15-20 mil per dag. Ännu tröttare! Nu skulle det verkligen sitta fint med semester… Min sista semesterperiod börjar den 25 juli och avslutas den 12 augusti. Dessa dagar ska jag ta min yngsta dotter Emma och hennes kompisar på läger till USA. Intensivt och oerhört utmanande då dom bara är 4 stycken. Tröttast gissar jag att jag är vid det laget.
Semester..? Sen drar en ny höst igång med nya utmaningar. Men det är ju livet och jag anser ju att det ska levas till fullo om man kan och har möjlighet! Och så mitt i alltihop så cyklar vi. Och när jag inte har möjlighet till det blir jag pirrig i magen. Jag vill ju cykla! Jag vill ju utvecklas! Jag vill ju för 17 klara detta! Och bildflödet på Facebook intensifieras. Jag ser BARA träningsglada lagkompisar i gula dräkter, eller samma lagkompisar i blå kläder som i helgen drog Vätternrundan på under 10 timmar, i mitt flöde. Så fantastiskt duktiga och jag blir imponerad, och ännu tröttare…:)
Men att vara trött är inget farligt! Och det påminner jag mig om, ofta. Det börjar smyga sig in ett annat pirr i magen också. Dagen då vi ska ta oss ner till Lund för att träffa familjerna, barnen som vi kämpar för. Inte alla så klart, men några. Jag längtar samtidigt som jag vet att det kommer att bli tufft. För det gör ont i kroppen när den som är liten lider. Och i den andres lidande så blir jag sårbar och huden blir lite tunnare, lite skörare. Men jag har med mig min gula drake och målet är tydligt. Vi är alla riddare i gula rustningar som ska göra vad vi kan för att kämpa! Allt vad vi orkar! Och kampen den är viktig!
Det är en annan sak jag tänker på ofta, att vi måste fortsätta stå upp för vår nästa. Och ställningstagandena måste bli tydligare och starkare för att kunna överrösta allt annat skit som händer. Mörker kan bara bekämpas med ljus, ondska med kärlek. Omtanken kan få sår att läka, och viljor kan, om inte förflytta berg, i alla fall ta oss över dom. Som sagt pirr i magen och trött i kroppen. Stödhjulen dom kommer inte rymmas i min packning. Dom bortskänkes till bättre behövande.
Vilken resa vi har gjort och ännu har vår resa inte ens börjat. Det är verkligen livet! Tacksam är ordet som idag står mig närmst och kommer till mig, tacksam… Tacksam för laget och tacksam för dig som bär oss i tanken och genom dina bidrag. Tacksam som sagt. Detta är mitt näst sista inlägg för Team Rynkeby Helsingborg, även detta en boll som inom kort ska plockas ner och falla på plats. Delar av psalm 201 passar fint som avslutning: En vänlig grönskas rika dräkt, har smyckat dal och ängar. Nu smeker vindens ljumma fläkt de fagra örtesängar. Och solens ljus och lundens sus och vågens sorl bland viden, förkunna sommartiden… Bless!
Gå till toppen