Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Carl Rudbeck: Carl Rudbeck: ”En regeringskris betyder inte slutet på världen.”

Bild: Erik Nylund
Det är för tidigt att avgöra om det rör sig om livstecken eller dödsryckningar. Men alliansen, den som en gång var en opposition, har börjat röra på sig. Man hotar med en misstroendeförklaring mot en sittande minister om inte regeringen drar tillbaka förslag till vissa höjda skatter i den kommande budgeten.
Regeringsföreträdare är naturligtvis upprörda. De talar om framtida parlamentariskt kaos och om ansvarslöst handlande. Som om det skulle vara ansvarslöst för oppositionen att börja opponera, att också i praktiken göra sig fri från den ur demokratisk synvinkel sedd så katastrofala decemberöverenskommelsen där man struntade i sina väljare och i stort sett gav regeringen fria händer att göra vad den vill.
Uppenbarligen har regeringen, trots ett bräckligt stöd i riksdagen, vant sig vid denna behagliga och vanligen bekymmersfria tillvaro. Den blir sålunda mäkta indignerad när det visar sig att oppositionen tar sig ton och inte längre lägger sig platt och spelar död.
Blocken stirrar på varandra och det ska bli riktigt spännande (och det var länge sedan man kunde använda adjektivet ”spännande” om svensk riksdag) att se vem som blinkar först. Om det blir alliansen som blinkar, ja, då är det nog dödsryckningar, inte livstecken, som vi just har bevittnat. Risken finns förstås att det slutar i en trist kompromiss där regeringen drar tillbaka en skatt men behåller de övriga. Båda parter kan då förklara att de har vunnit och sedan fortsätta som inget hade hänt. Ett sådant tillvägagångssätt skulle egentligen bara visa att det politiska etablissemanget från höger till vänster har gaddat ihop sig mot det irrelevanta folket.
Om nu oppositionen står på sig varnas för kaos men än sen då? Ribban för kaos ligger i så fall väldigt lågt, så lågt att allt utom en vardaglig parlamentarisk lunk kan kallas för kaos.
I demokratins natur ligger just skarpa konflikter – kaos på nutidssvenska. Intressen, värden och värderingar som inte alltid är förenliga ställs mot varandra. Det blir liv och kiv, till och med ett och annat verbalt personangrepp, inte konsensus. Detta är ingen brist. Det är demokratins själva livsluft men tycks vara något som skrämmer många svenska politiker som efter det senaste valet har föredragit lugn och ro på jobbet framför en normalt fungerande parlamentarisk ordning.
Det borde vara varje demokratiskt sinnad persons förhoppning att det nu är slut på lugnet och att det börjar storma i regeringskvarteren. Sverige är idag ett av världens mest stabila länder som mycket väl tål en regeringskris om nu oppositionen sätter hårt mot hårt och regeringen vägrar att backa. En regeringskris betyder inte slutet på världen utan istället en vitaliserad demokrati som kommer att engagera många människor som på sistone bevärdigat riksdagens förehavanden endast med en trött gäspning.
Gå till toppen