Det ena fallet gäller en 14-årig pojke som bor i ett HVB-hem i Båstads kommun. Han har flyttat fyra gånger under det senaste året. Det andra rör en pojke som bor i familjehem i Örkelljunga.

Båda blev anvisade till Ängelholm när de anlände till Sverige, men just då var flyktingströmmen stor och Ängelholm hade då inte plats att ta emot alla på hemmaplan. Tillfälliga placeringar gjordes på familjehem och HVB-hem i andra kommuner. Men de platserna är betydligt dyrare för kommunen än de egna, så det finns starka ekonomiska skäl till att överflytta barnen till sin hemkommun.

Att tvingas bryta upp från sin nya hemmiljö, skola och de sociala band som knutits på orten fick flera gode män att agera. De anser att ungdomarna mår bäst av att vara kvar. De överklagade besluten, och vann i Förvaltningsrätten. Ängelholms kommun överklagade den domen i sin tur, men det avslogs nyligen i kammarrätten.

Domstolen tar dock inte ställning till om det var rätt eller fel av Ängelholms kommun att begära överflyttning av pojkarna. Utan det är sättet det gjordes på som kritiseras, och domstolen finner skäl att ifrågasätta om principen om barnets bästa har iakttagits.

Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser säger socialtjänstlagen att barnets bästa ska vara avgörande. I bedömningen ska barnets åsikter inhämtas och beaktas.

Men varken pojkarna eller deras gode män fick tillfälle att komma till tals innan välfärdsnämnden fattade beslutet. Domstolen anser därmed att välfärdsnämnden har brustit i sitt utredningsansvar och upphäver beslutet.

Av 23 ensamkommande ungdomar placerade i andra kommuner har de flesta nu överflyttats till boende i Ängelholm. Endast åtta kvarstår i sina externa placeringar, vilket beräknas ge välfärdsnämnden en merkostnad på två miljoner kronor i år.