Signerat

Moa Berglöf: Det är vi som är partibytarna.

Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
För snart tjugo år sedan blev jag medlem i och röstade för första gången på Moderaterna. I varje val sedan dess har jag, nästan varje gång med brinnande övertygelse, röstat på (M) eftersom det var partiet för oss som trodde på människan och hennes förmåga. Som talskrivare åt Fredrik Reinfeldt under regeringsåren 2006-2014 var jag med bakom kulisserna och tillsammans arbetade vi för att Moderaterna skulle vara ett parti som stod för sina principer, som inte kompromissade med värderingar och som förstod att långsiktig pragmatism oftast är att föredra framför populismens tvära och förenklande kast.
Nästa höst ska jag lägga min röst på ett annat parti.
Jag är inte unik i det. Dels är det inte längre ovanligt att byta parti mellan valen. Vi svenska väljare har blivit svåra att förstå sig på rent generellt. Vi är självständiga och illojala. Vi har ingen partitillhörighet utan vill se partierna konkurrera om vår gunst och vi hoppar relativt fritt mellan dem beroende på vad som faller oss i smaken.
Men jag är också del av en mer specifik trend, den som uppstått i vakuumet efter Fredrik Reinfeldts Moderaterna. Den som består av oss som inte vill vara del av den nya inriktning som lämnat en glipa i dörren för det parti som, åtminstone i sinnet, har behållit den gamla partidevisen om att bevara Sverige svenskt. Vi som nu istället börjat snegla mot det parti som äger tisdagen i Almedalen och leds av en småländska som orkar hålla fast vid sin övertygelse i både mot- och medgång och vågar stå upp för öppenhet och mångfald. En strävan efter att göra Sverige till ett bättre land för alla oss som bor här – och för dem som kommer hit. Det var det som en gång drog oss till Moderaterna, och det är bristen på detsamma som nu får oss att söka oss bort.
Gå till toppen