Google Chrome
Firefox
Marie-Louise Ekman
KONST. Målningar och filmer. Curator Jo Widoff. Moderna museet, Stockholm, t o m 17/9.
Marie-Louise Ekmans konst omfattas med stor kärlek av två vitt skilda samhällsgrupper. Den ena utgörs av de veteraner från de radikala 1960- och 1970-talen som förtjust minns vilken skandal hennes tidiga utställningar och filmer gjorde. De talar stolt om att de äger en målning eller att de var på urpremiären av någon av de teaterpjäser hon gjorde scenografi och kostymer till.
Den andra gruppen består av de unga, det vill säga 30-åriga hipsters som betraktar Marie-Louise Ekmans bilder som fräcka inredningsdetaljer, en form av ursprungsretro. Har de ett original är de väl medvetna om vad det är värt, men en affisch duger lika bra. Den första gruppen är bosatt i Stockholms innerstad, den andra gruppen har avknoppningar i exempelvis Malmös och Göteborgs innerstäder.
Visst. Det är alldeles för lätt att bli lite ironisk när det gäller Marie-Louise Fuchs De Geer Bergenstråhle Ekman. Och alldeles för ofta blandas hennes offentliga person och hennes maktpositioner som rektor för Konsthögskolan och chef för Dramaten samman med hennes faktiska produktion som bildkonstnär, filmare och teaterperson.
Så även om det förefaller lite för självklart att just Moderna museet ägnar sin stora sommarutställning åt en Marie-Louise Ekman-retrospektiv är det bara att vara tacksam att chansen finns att möta hennes bildvärld på egen hand och försöka befria sig från en del fördomar.
Det är en stor utställning, den rymmer nära 350 verk från exakt femtio år, 1967 till 2017, och en serie filmer kommer att visas på museet under sommaren. Det går att vandra genom den väldisponerade utställningen och behålla sina antingen positiva eller negativa förutfattade meningar. Ja, ML är en fantasifull och färgstark konstnär. Nej, hon är inte någon skicklig målare. Ja, de tidiga politiska verken bygger på kraftiga förenklingar. Nej, så enkelt är det inte: delar av vänstern tog avstånd från ML därför att hennes kvinnobilder ansågs för passiva och omedvetna.
Helt lyckas inte utställningen lyfta Marie-Louise Ekman ut ur det tidssammanhang där vi så gärna låser fast henne. Det är till dels konstnärens egen skuld, som om och om igen återvänder till samma figurer och situationer. Men det gäller att titta närmare, att se förskjutningarna. För egen del faller många av mina invändningar mot det alltför tvärsäkra och självcentrerade inför en svit målningar från 2016 som gör 40-talsgenerationens åldersparanoia mänsklig, melankolisk och gripande. De hänger längst in; på väg tillbaka ser jag de övriga verken med renad blick.