Signerat

Sofia Nerbrand: Orättfärdiga bidrag till papperslösa.

Att ge livets nödtorft till utsatta personer är en moralisk skyldighet. Men de som har nekats uppehållstillstånd efter rättslig prövning måste lämna Sverige.Bild: Maja Suslin/TT
I EU finns redan mellan 3 och 8 miljoner papperslösa. Sverige tog emot 163 000 flyktingar 2015, många av dem kom i bara sandaler över Öresundsbron. En del reste vidare till andra länder, andra sökte asyl här, några gick under jorden direkt. Ungefär hälften har nu fått ett avvisningsbeslut. Migrationsverket bedömer att 51 700 stannar utan lov i Sverige mellan 2017 och 2021. 8 000 av dem väntas vara barn. Hur ska kommunerna hantera detta?
Malmö stad har sedan 2014 ett osedvanligt generöst regelverk: gömda barn har samma rätt till socialbidrag som andra barn. Stadsjuristen har valt att tolka socialtjänstlagen "om att vistelsekommunen har det yttersta ansvaret för hjälpbehov vid nödsituationer". Det kan röra sig om mat, logi –och kontanter. Malmö stad förser de behövande med ett förladdat betalkort, som inte är knutet till någon individs konto.
Att på detta vis anonymisera bidragstagarna är anmärkningsvärt.
Malmö stad har heller inga uppgifter om hur mycket som betalas ut till denna grupp, eftersom det digitala systemet inte är sökbart. Inte heller kontaktar kommunen någon myndighet när den har kontakt med papperslösa. Det skulle bryta mot sekretessen. Den underrättelseskyldighet som fanns tidigare tog lagstiftaren bort när papperslösa barn fick rätt till skolgång. Skulle polisen däremot efterfråga dessa personer hos socialtjänsten är kommunen enligt lag skyldig att lämna ut uppgifter.
Kommunen vet inte hur många människor utan uppehållstillstånd som lever i Malmö. Stadens rödgröna politiska ledning har varnat för att en ljusskygg och rättslös underklass håller på att växa fram. Det räcker inte. Det fungerar inte att den ena –statliga – handenvisar rött kort och den andra –kommunala – bistår med vård, skola, bostad och betalkort.
Riktlinjerna i Malmö är tillfälliga och under utredning. Det rimliga är att staten trumfar kommunen i frågan om vilka som har rätt att vistas i Sverigeoch åtnjuta välfärdsstatens förmåner. Att hjälpa en person i nöd är ofta där och då en god handling, men det blir ändå fel. Kommunen kan inte uppträda som en aktivistisk NGO. De spelregler och incitament som är satta måste gälla alla. Inklusive de som tvingas återvända till ett liv i missmod annorstädes.
Att leva i ett skuggsamhälle i Sverige är inte ett godtagbart alternativ för någon. Det föder svartjobb, kriminalitet och oro.
Nota bene, att argumentera föratt hela EU kan välkomna fler på säkra vägar och till flexiblare arbetsmarknader är fortfarande anbefallet. Hittills i år har 98 185 flyktingar lyckats ta sig över Medelhavet i sjöodugliga farkoster. 2 030 har förlorat livet i bråddjupet.
UNHCR bedömer att drygt 65 miljoner människor –var 113:e person i världen –är på flykt. Bara det senaste året har siffran ökat med tio miljoner. Hälften av dem är barn. De flesta lever som flyktingar i närområdet, men allt fler knackar på dörren hos Europa.
Italien har tagit emot flest båtflyktingar i år. Ett rimligt önskemål är att asylansökan sker vid EU:s yttre gräns och att medlemsländerna enas om ett system om var i unionen de som fått uppehållstillstånd ska få slå sig ner.
För att behålla legitimiteten för migrationspolitiken är det centralt att dels låta människor ansöka om asyl, dels avgöra om de har tillräckligt skyddsbehov och inte ändra reglerna retroaktivt, dels se till att besluten verkställs.
Så förhåller det sig inte nu.
Gå till toppen