Kultur

Thomas Millroth: Foto som når ut i världen

Den finska fototraditionen har nått ut i världen och visas nu i Landskrona. Starkt, skriver Thomas Millroth som gärna hade sett ännu mer.

Pentti Sammallahti, "Solovki, White Sea, Russia", 1992.Bild: Penti Sammallahti

Landskrona Foto View: Finland

FOTO. Landskrona museum, t o m 17/9.

Om Irland var en överraskning på Landskrona museum i fjor, så är Finland mycket mer känt. The Helsinki School är ett internationellt begrepp sedan början av 2000-talet. Det är intressant hur ett litet nordiskt land lyckats nå ut i världen, men fotoutbildningen på Alvar Aalto-universitetet i Helsingfors hade en tradition att bygga vidare på, för redan på 1980-talet slog det finska måleriet igenom på den internationella konstscenen.
De första tongivande fotograferna i Helsingforsskolan var uttalat dokumentära, men i utställningen syns en glidning mot alltmer konceptuella hållningar. Det handlar förstås om olika generationer, men generationsgränserna är inte helt givna. En av de mest kända finska fotograferna, Pentti Sammallahti, är representerad med originella ögonblicksbilder från 1990-talets Ryssland. Som ofta i denna genre hamnar det udda och exotiska i centrum med detaljer som kittlar betraktarna. Poängen är att allt som syns är totalt annorlunda, typ jättemycket snö, trasiga människor och maskiner i ruffiga miljöer. Och förutsättningen för att anekdoten ska nå fram är den suveräna bildbehandlingen.
Det dokumentära fotot lever vidare idag, men ser annorlunda ut. Som hos Joakim Eskildsen. I ett helt rum har han nålat upp små färgfoton i en enkel rad intill varandra. Ett naturligt ljus strilar över de små bilderna kring människor, som kan vara vilka som helst. Men det finns förtroliga band mellan fotografen och modellerna. Det syns på de oväntade vardagsdetaljerna. Något så enkelt som lerblöta byxknän på ett par lekande barn får mig att haja till. I sina foton talar Eskildsen både till dem han avbildar och till mig som betraktare på samma familjära vis. Det handlar om närvaro, aldrig om exotiska anekdoter. Mänsklig och konstnärlig värdighet hänger ihop.
Också Jorma Puranen undersöker det exotiska och etniska, när han plockar fram äldre foton av samer och sedan lägger in dem i snöiga nordiska landskap. Därmed kliver han rakt in i dagens diskussion om etnisk grupptillhörighet och kolonial historia. I katalogen visar han märkliga flaggor med samiska ord utplacerade i landskapet. Språket spräcker vår nationalromantiska bild av ”det nordiska”.
Det konceptuella spåret är viktigt i The Helsinki School. En av de intressantaste representanterna för denna språkligt-visuella hållning är den unga Berlinbaserade konstnären Tanja Koljonen. Hennes approprieringar och glidningar mellan olika språkliga nivåer är rena rama språkäventyren. Märkligt nog är hon rikligt representerad i katalogen, men saknas i själva utställningen. Jag har svårt att förstå varför.
Men det är inte bara henne jag saknar. Av det trettiotal konstnärer som presenteras i katalogen är en tredjedel med på utställningen. Alla kan förstås inte visas. Ändå saknar jag fler namn än Koljonens, helt enkelt för att de skulle ha stärkt vissa teman. Till exempel kroppen. Det finns ju mycket kropp i finskt foto. Aldrig stelt och teatraliskt, mer som fysiska performance, som kameran råkat dokumentera. Två namn dyker genast upp, Elina Brotherus och Aino Kannisto. Också de har fått nöja sig med bilder i katalogen, vilket förstås är en stor förlust. I stället får jag glädja mig åt Anna Reiviläs träd, isflak och stenar, som hon på de vackraste japanska förpackningar bundit ihop med rep. De blir som kroppar omvandlade till något mitt emellan ömsint omsorg och bondage. Och Hilla Kurki tar ett stillsamt rituellt avsked av sin döda syster, då hon sätter på och tar av sig hennes kläder. Det känns in i maggropen, när kläderna är fyllda av veck och minnen från den döda.
Det är starkt. Kanske starkast och märkligast är ändå Ulla Jokisalos kollage. Med mängder av nålar sticks djurhuvuden och andra animaliska attribut fast på foton av kvinnor. Det blir farliga och surrealistiska berättelser om att förställa sig. Det gör ont i skinn och själ hos Jokisalo. Och när hon förvandlar en förvriden docka till nåldyna närmar hon sig de gamla surrealisterna Unica Zürns och Hans Bellmers plågade lustvärldar.
Naturligtvis finns det bilder på utställningen, som jag känner mig tveksam till. Särskilt en del formalistiska experiment. Till exempel Niko Luomas geometriska färgfält à la abstrakt 1950-talsmåleri. Vår egen Leo Reis gjorde samma sak fast mycket bättre för fyrtio år sedan.
Utställningen hade gärna fått innehålla mer i fler rum på Landskrona museum. Men det som visas är suveränt hängt och det finska fotot levererar med besked.
Gå till toppen