Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Paradiso Musicale – blockflöjt på högsta nivå

Henrik Halvarson lyssnade till barockmusik med stort underhållningsvärde under Musik i Kullabygden.

Paradiso Musicale

KONSERT · KLASSISKT Musik i Kullabygden, Väsby kyrka, onsdag 5 juli.

Under barocken såg man mycket praktiskt på musiken. Man var inte alltid så noga med vilka instrument musiken spelades på. Man skrev den ofta så att den skulle passa olika instrument eller också skrev man om den för att det skulle klinga bättre i en ny klangdräkt.
Det har blockflöjtisten Dan Laurin utnyttjat till fullo. Tillsammans med sina medmusiker i Paradiso Musicale spelade han i Väsby kyrka musik som skrevs för både violin och tvärflöjt. Och det gick banne mig knappt att höra i Corellis Violinsonat op 5:4 att solostämman inte komponerats med tanke på att musikern måste hämta andan ibland.
Hans smittande musikanteri och det nära samspelet i trion gjorde att intresset för sådana petitesser försvann som dagg för morgonsolen. Likadant var det i Romans Flöjtsonat nr 4. Att den egentligen skrevs för tvärflöjt blev helt ointressant. Framförandet var så livfullt och poetiskt att det var musiken som stod i centrum och inte arrangemanget.
Läs mer:Publiken togs med storm – men det blev för mycket av det goda
Dan Laurin är inte bara en virtuos musiker som behärskar sitt instruments alla möjligheter. Han är också något av en estradör som gärna tar ut svängarna för att höja underhållningsvärdet både på musiken och på själva presentationen av den. Blockflöjtssviten av Hotteterre spelade han med den rätta känslan för elegans och finess. I Veracinis "Sonate Sesta" framhävde han det virtuosa inslaget med ett fantasifullt anslag.
Ensemblens kommentarer var också personliga och klargörande. Anna Paradisos förklaring av de improviserade delarna av framförandet av Hotteterres svit satt som en smäck. Laurins smått pikanta kommentarer om tonsättarna roade på samma gång som de satte in musiken i ett historiskt sammanhang.
Allt ljus riktades inte bara på Dan Laurin. Cellisten Mats Olofssons tolkning av Geminianis Cellosonat i a-moll kännetecknades av samma säkra frasering och känsla för stil. Anna Paradisos soloinsatser var dock inte lika framgångsrika. i mina öron klingade både Roman-sonaten och Jean-Baptiste Forquerays stycke "Jupiter" väl stolpiga och osmidiga. Det kändes inte som om delarna inte riktigt hörde ihop.
Gå till toppen