Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Gåtfulla barn på Krapperups konsthall

Bortvända gestalter möter sagolika väsen. Johanna Gredfors Ottesen ser en drömsk och gåtfull utställning på Krapperups konsthall.

Foton av Nygårds Karin Bengtsson, skulpturer av Bianca Maria Barmen.

Nygårds Karin Bengtsson, Bianca Maria Barmen

Krapperups konsthall t o m 30/7

En pojke står på knä framför ett stort träskrin. Han är svartklädd, och hans ansikte är målat med sådana känslor som barn ofta bär utanpå: i det här ögonblicket är han arg, kanske ledsen eller rädd, men i vilket fall absolut bestämd att inte möta betraktarens blick. Han stirrar intensivt på en punkt i golvet alldeles snett bakom betraktaren.
Som i en spegel, en bit bort i samma rum sitter en annan pojke, också på knä. Hans gestalt är ljus, ansiktsuttrycket neutralt. Framför honom ligger en oformlig hög av någonting, men det verkar inte viktigt. Han ser framför sig, verkar fästa blicken på någon eller något, men vad känner han? Olikt sin knäböjande kamrat avslöjar han ingenting.
Verken, det förstnämnda ett fotografi, det andra en skulptur, tillhör Nygårds Karin Bengtsson och Bianca Maria Barmen, två konstnärer som ställer ut tillsammans på Krapperup när konsthallen träder in i högsommarsäsong.
Det är några år sedan jag senast såg Nygårds Karin Bengtssons fotografier. Hennes uppmärksammade utställning på Fotografiska 2015 förblev av mig osedd, men lika tydligt som jag minns hennes måleriska stil och förtätade rum, lika klart står de för mig nu när jag ser hennes nya verk. Att se fotografier av Bengtsson igen är lite som att återse en spännande vän - inte en gammal kär, invand sådan utan en flyktig, kanske lite hemlighetsfull bekant. Här finns en stil som är konsekvent, med upprepningar, speglingar och små förskjutningar, men också en gåtfullhet som lyfter verken från de enkla scener de kanske först tycks utgöra.
Utmärkande för fotografierna är släktskapet med traditionellt figurativt måleri, i flera bemärkelser. En påtaglig sådan är avståndet till nuet - i Bengtssons bilder figurerar oftast barn i kostymplagg. Det är prydliga kortbyxor med knästrumpor, sammetsklänningar, strama flätor och plagg översållade med knappar och detaljer som den praktiska samtiden för länge sedan sorterat bort. Men det är inte bara attributen som signalerar en annan tid, inte heller miljöerna - jag återkommer till dem - utan också den genomgående stramheten, gestalterna som är onaturligt stillsamma.
Den psykologiska laddningen återkommer på flera plan, dels manifesterad i själva det stämningsmålade rummet och färgernas ofta vibrerande temperaturer, men också i blicken, den på samma gång intensiva och frånvarande. Hos Bengtsson möter betraktaren sällan någons blick. Oftast ses inte ens något ansikte utan i stället en bortvänd gestalt, där ryggtavlan, nackens linje och lutning, kroppens massa och förhållande till omgivningen i stället talar om vilken stämning bilden laddats med. Spegeln, som ibland dyker upp, kastar om blickens tänkta riktning och får den att ta in hela bildrummet.
Gamla möbler och ståndaktiga miljöer, däribland motiv inifrån slottet Krapperup, förstärker känslan av sceneri eller drömlik närvaro, liksom de få detaljer som syns, laddade med betydelser. I en del fotografier bär de porträtterade dräkter - en harlekinkostym, en clowndräkt - som för att understryka scenernas upphöjda position. De ska betraktas, synas, och varje detalj ska räknas in.
Därigenom är Bengtsson besläktad med Bianca Maria Barmen, som i sina skulpturer ofta använder podiumliknande platåer, upphöjda figurer eller små scener. Skulpturen ”Färd”, som fungerar som spegelfigur till Bengtssons pojke på knä, är representativ för Barmens verk på utställningen, som alla är utpräglat avskalade och ljusa. Det är en stor skulptur som höjer sig över övriga verk, och liksom hos Bengtsson är blicken central. Den knäböjande pojken ser rakt framför sig, verkar först inte titta på varken det ena eller andra, men blickar ändå genom sin upphöjda position och sin riktning i rummet ut över övriga verk.
Barmen arbetar med återkommande, ofta klassiskt sagolika motiv: barngestalter, grodor, sniglar och andra djur, ägg, små hus nästan uppslukade av materia som kanske är frodig grönska, eller som möjligen består av något slags drömlikt stoff.
Verken tycks komma ur drömlika associationskedjor med successivt påbyggda beståndsdelar, medan färgsättningen hålls dämpad och neutral - olikt Nygårds Karin Bengtssons stämningsintensiva sätt att arbeta med ljus och färg. Det är överlag två ganska olikartade konstnärer som intar konsthallens rum, men jag kommer på mig själv med att leta efter beröringspunkter. Trots olikheterna finns de ändå där, och motiverar varför konstnärerna samsas om utrymmet.
Gå till toppen