Helsingborg

Caroline Wickmark: Dags att headbanga livet

Fönstret står på vid gavel i ett hus i Tågarpstrakten. På en byrå fräser det i fyra glas med nyuppslagen cola.
Två tjejer som närmar sig tonåren sitter på en säng i ett pojkrum. Vid deras ben på golvet sitter en tyst sexåring, jag alltså, som de motvilligt prackats på av oförstående vuxna.
De ser på Micke, en kille i svart t-shirt som koncentrerat siktar med stiftet tills en skiva raspar igång. En gitarr börjar spela, trummor steppar in och Micke kniper ihop ögonen och formar ljudlöst sina läppar:
”Take me down to the paradise city where the grass is green and the girls are pretty.” efterföljt av ”så jävla bra.” Därefter luftgitarrsolo och skak på kalufsen.
Sexåringen, jag alltså, piper in på toaletten medan låten spelas om och om igen. Säden vajar utanför och hela livet ligger framför mig.
Framför en tandkrämsprickig badrumsspegel blundar jag, mimar och headbangar, enligt den nyss givna lektionen. Rockstjärna kan jag helt klart tänka mig att bli. Stå i godisaffär har jag redan avfärdat som omoget. Men helst av allt vill jag äventyra som Indiana Jones och kasta mig utför vattenfall och slå undan lianer med machete.
Riktigt så blev det inte. Även om jag absolut skulle kunna få användning av en machete i min trädgård.
Men nu är det ju semestertider. Hålrum till att uppfinna i-landsproblem och ifrågasätta livsval.
Om man skulle sälja allt och köpa en segelbåt som paret i veckotidningen? Starta eget? Bestiga Aconcagua? Gå ner i arbetstid och odla mer ätbart? Byta karriär? Eller, vad vill jag egentligen? Vem är jag?
Och när grillkolens röda färg bleknar och myggen sticker ojämnt sitter jag inlindad i en filt som en handrullad nybörjarcigarett där det råder fullständigt kaos i toppskiktet med torkad tobak som spretar åt alla håll.
Oftast hinner vi inte komma fram till något. Hösten sveper fram och innan vi vet ordet har vi fyllt dagarna med odrömmiga uttryck som komplementhandla, morgonrutiner och ”spinningpass - för att det är så effektivt”.
Håhåjaja. Jag hade trots allt aldrig klarat mig igenom ett rum fullt med spindlar som Indiana utan att bli hysterisk.
Eller?
Varje dag springer en hare på grusvägen. Tempot är högt och han fintar som Messi på uppåttjack. Men det tar lång tid, alldeles för lång tid innan han inser att han inte behöver hålla sig till den spikraka vägen. En avstickare och han löper ut i på fältet i frihet där han kan hitta en korkek med tillhörande blomdoft.
I dag börjar min semester och resten av livet ligger framför mig. Fälten utanför mitt fönster är gröna, någonstans där sitter en nöjd hare och härom helgen stod Axl Rose på scenen i Köpenhamn.
Än finns det tid för rock n´roll.
Gå till toppen