Kultur

Ko Un: "Poesi är hjärtats musik"

Hans dikter präglas av tiden som zenbuddistisk munk och dissidentåren i fängelse. Men egentligen vill Ko Un vara fri från historien. "Poesi är övergångens musik", säger den Nobelpristippade poeten till Per Bergström.

Ko Un på poesifestival i slovenska staden Ptuj.Bild: Matej Pušnik
Hur berättar man om en 84-årig poet som har gett ut 155 böcker varav 81 diktsamlingar, vars utgåva av samlade verk på koreanska omfattar 120 000 sidor och som är ständigt Nobelpristippad, ifjol möjligen mer än någonsin.
Kanske kan en utgångspunkt vara när Sydkoreas nationalpoet Ko Un som tolvåring hittade en diktsamling av nomadpoeten Han Ha-un på gatan och började läsa.
– När jag ser tillbaka på det idag så är det som en uppenbarelse, men då betydde det egentligen ingenting. Ett par år senare bröt kriget ut och helt andra saker kom i fokus, orden hade ingen betydelse.
Men kanske var det viktigt att du fann poesin och boken innan kriget?
– Det tror jag. Självklart hade det påverkat mitt liv annorlunda om jag hade kommit i kontakt med och fått uppleva dikten först efter kriget.
Vi möts under ett par dagar på en poesifestival i Slovenien. Ko Un har bjudits in som hedersgäst till den lilla staden Ptuj som årligen står värd för en av Europas mest välrenommerade poesifestivaler. Läsningar blandas med vinprovning och för Ko Un är programmet fullspäckat med samtal, uppläsningar, flera intervjuer och en bokutgåva med översättningar till ytterligare ett främmande språk, de är nu 24.
När biografier tecknas över Ko Un, betonas erfarenheten av Koreakriget som ett livsavgörande trauma i hans liv. Ett krig där släkt och grannar ställdes mot varandra och där han själv blev inkallad att reparera bombskador på landningsbanor och hade flera vänner och släktingar som dog.
– Det är svårt att föreställa sig ett vackert hus som det vi sitter i här i dåtidens Korea. Efter kriget hade vi varken framtid eller morgondag. Vi var tvungna att börja från den punkten, från noll utan förflutet. Vi var tvungna att överleva som hade vi inga förfäder.
Ko Un återkommer ofta i sitt författarskap till tanken om en nollpunkt och refererar till det som ”Intet”.
– "Intet" eller "Noll" är något som de flesta människor inte kommer att uppleva – och det bör heller inte vara på något annat sätt. "Intet" ger sig till känna när man upplever ett fruktansvärt krig eller annan stor tragedi. Åren mellan 1950 och 1953 genomlevde jag Koreakriget och mitt unga jag blev av det djupt sårad och kränkt. Jag överlevde men många andra försvann, och relationen mellan dem och mig bröts. Det sista av dem blev det sista av mig. Detta är ”Intet”. Du finns inte kvar. Historien har raderats och sår tvivel om jag verkligen är min fars son, barnbarn till min mormor. Jag kände så mycket tomhet. Så föreställningen om ”Intet” är i det sammanhanget tanken om ”historien”, och att jag fick leva i en sådan tid.
Beträffande historien så har du en gång i en intervju uttryckt att poesi är historiens musik.
– Det är snart trettio år sedan jag uttryckte mig så. Ifall du frågar mig idag vad poesi är så är jag inte säker på att jag skulle svara likadant. Jag skulle vilja vara fri från historien, men det är omöjligt, sambandet finns där. Och samtidigt måste vi i varje tid kliva ur det förflutna för att mötas på en ny plats. Poesi är övergångens musik.
Redan under Koreakriget antogs Ko Un som adept hos buddistmunken Hyo Bong och kom de kommande tio åren att leva som zenbuddistisk munk. Han hängav sig åt meditation och det var också nu han började skriva dikter. En period i hans författarskap som har kallats nihilistisk eller meditativ. Han har också skrivit zendikter, som internationellt väckte bland andra Allen Ginsbergs intresse för Ko Uns poesi och som också finns utgivna på svenska i "Fråga månskenet om vägen" (Heidruns, 2002).
Även idag så ägnar sig Ko Un åt meditation och då främst gående sådan; minst en timme per dygn, helst under nattliga promenader, tillsammans med sin hustru Lee Sang-hwa, professor i engelska som sköter om alla Ko Uns rättigheter, urvalen till hans böcker, bokningar och även tolkar vårt samtal. Ständigt finns hon med vid hans sida, ger kritiska kommentarer och respons efter hans läsningar och är den betydelsefulla länken för alla som vill prata med och lyssna till maken.
Åren efter munklivet är en mörk tid i Ko Uns liv, djupt destruktiv med flera självmordsförsök, alkoholmissbruk och självskadebeteende. Han är fortfarande döv på ena örat efter att ha hällt syra i det. På 70-talet började han dock att engagera sig i demokratirörelsen vilket också leder in på den andra perioden i hans skrivande med revolterande dikt med fokus på samhällsfrågor.
Ko Un kom att bli en förgrundsfigur i demokratikampen och mot den enväldige presidenten Park Chung-hee. Han arresteras och fängslas vid upprepade tillfällen och när militärjuntan 1980 genomförde en massaker mot demokratiförkämpar ställdes Ko Un inför krigsrätt anklagad för högförräderi. Han utsattes för tortyr och var själv övertygad om att han skulle bli avrättad.
– Jag gav då ett löfte till världen att om jag överlevde så skulle jag skriva 30 böcker med en dikt till varje människa som jag mött. Inte bara människor vid liv utan människor jag stött på från olika tider genom hela historien.
Per Bergström tillsammans med Ko Un på poesifestival i Slovenien.
Detta väldiga projekt som Ko Un gav namnet "Maninbo" (på svenska gav Atlantis 2005 ut delar av verket under namnet "Tiotusen fotspår", men titeln syftar på ett oändligt antal människor) påbörjades efter att han släppts från fångenskapen 1983. Han gifte sig då med Lee Sang-hwa vilket bidrog till en enorm litterär inspiration och skrivtakt. För fem år sedan utkom den sista av de 30 böckerna och därmed var ett unikt verk i världslitteraturen färdigställt, och den viktigaste delen i Ko Uns diversifierade författarskap. Ett verk som omfamnar och belyser varje människas unicitet men också naturen och vår omgivning.
– När man tittar på en rad med myror eller bin så ser alla först likadana ut, men när man tittar närmare ser man att de alla är olika, precis som människor. "Maninbo" är en ny litterär stil som kommer från naturen, himlen, vågorna. Från vågornas rörelse som rör sig 700 000 gånger per dag, en del av mitt skrivande kommer från dessa rörelser.
När man lyssnar till hur Ko Un läser dikterna i original framkommer tydligt också rytmen, variationerna och allitterationerna i det koreanska språket. Dikterna rör sig på en mängd olika nivåer: de är stringenta, utsvävande, filosofiska, naturlyriska och inte minst humoristiska, men hela tiden med människan i centrum.
Ibland hatar vi oss själva men även då kan vi föreställa oss ett hjärta. Det innebär att vi har många hjärtan. Vi har många jag. Jag är plural. Gårdagens jag skiljer sig från dagens jag och vi lämnar den här jorden som många jag.
Återkommer gör också smärtan och saknaden av ett enat Korea. Som västerländsk läsare kan jag dock komma på mig själv att kanske alltför ofta söka en politisk tolkning, som i dikten ”Sa-haeng” där en son från en sida av en flod försöker skrika till sin fiskande far på andra sidan att mor har dött. Fadern hör honom inte och de förblir för evigt åtskilda.
– Jag förstår hur du tänker och att du läser så, men det är ingen allegori. Det är helt enkelt en rak bild av deras ensamhet, av allas vår ensamhet, och den är universell.
Så även om Ko Un bär på smärtan av kriget och dess efterföljder, har varit en dissidentledare, inte tilldelades något pass förrän 1990 och då medverkade vid mötet mellan Syd- och Nordkoreas ledare med en för tillfället särskilt skriven dikt finns kärnan i hans poesi allt som oftast i den enskilda människan.
– Ibland hatar vi oss själva men även då kan vi föreställa oss ett hjärta. Det innebär att vi har många hjärtan. Vi har många jag. Jag är plural. Gårdagens jag skiljer sig från dagens jag och vi lämnar den här jorden som många jag. Vi lever i en tid av jag. Om jag är lycklig kan du vara olycklig, om du är fattig kan jag vara rik. Det är tragedin med det individuella jaget.
Och kanske är det för att skildra jaget genom någon annan som Ko Un idag arbetar med att färdigställa en samling med kärleksdikter.
Så efter 30 diktsamlingar om tiotusen människor kom du till insikten att det räckte med en person?
Istället för ett svar får jag en applåd, ett tillrop och en kram.
Senare under festivalveckan ombes Ko Un än en gång formulera sig kring poesins väsen.
– Det finns litteraturteorier och kritiker, men om någon frågar mig vad poesi är så kan jag inte svara. Poesi är hjärtats musik.
Ko Un och naturen. "'Maninbo' är en ny litterär stil som kommer från naturen, himlen, vågorna. Från vågornas rörelse som rör sig 700 000 gånger per dag. En del av mitt skrivande kommer från dessa rörelser", säger han.Bild: Matej Puanik
Ko Un föddes 1933 i Gunsan i nuvarande Sydkorea och debuterade som poet 1960. Efter att ha deltagit i Koreakriget levde han som zenbuddistisk munk i tio år innan han började engagera sig politiskt.
Hans mest kända verk är sviten "Maninbo" ("Tiotusen fotspår") bestående av 30 volymer, där han porträtterar alla människor han mött personligen eller genom historien.
Ko Un är aktuell på svenska med urvalsvolymen "Vit fjäril" (Översättning Sun-Kyong Choi, Atlantis).
På svenska finns också sedan tidigare:
"Fråga månskenet om vägen: zendikter" (Översättning Byung-Eun Choi & Gunnar Bergström, Heidrun)
"Tiotusen fotspår och andra dikter" (Översättning Inja Han & Carola Hermelin, Atlantis)
"Stundens blomma" (Översättning Inja Han & Tommy Olofsson, Atlantis)
"Ung pilgrim" (Översättning Inja Han & Lars-Olof Franzén, Atlantis)
Gå till toppen