Huvudledare

Ledare: Skillnad på kvinnor och män. Sopstrejken sätter fingret på värdering av arbete.

Den vilda sopstrejken fortsätter.Bild: Daniel Ingmo/TT
Det är något som skaver i diskussionen kring den vilda sopstrejken i Stockholm. Inte det faktum att fackförbundet inte har ställt sig bakom strejken. Inte heller lönekraven eller kraven på uppdaterade arbetsvillkor.
Det är istället hur tydligt den blottar skillnaden i syn på kvinnliga och manliga yrken.
Våren 2003 gick fackförbundet Kommunals medlemmar ut i en fem veckor lång strejk under facksloganen "Vi tar fajten". En seger för de offentliganställda, konstaterade dåvarande ordförande Ylva Thörn efter att avtalet till slut skrivits under. Segern? För en genomsnittlig kommunalarbetare 72 kronor mer i månaden före skatt, med en lägstalön på runt 14 000 kronor.
Under 70- och 80-talet kom kvinnorna på allvar in på den svenska arbetsmarknaden. Framför allt handlade det om arbeten i offentlig sektor, med en fördubbling av antalet kvinnor i kommunala yrken. Fortfarande idag är kvinnor överrepresenterade inom den offentliga sektorn. Kvinnorna bar – och bär – den svenska välfärden på sina axlar. Idag är 93 procent av alla som arbetar som undersköterskor, inom hem­tjänst, hemsjukvård och äldreboende kvinnor.
Männen å sin sida har hela denna tid till största delen arbetat i privat sektor. Det har lett till skillnad i lön mellan kvinnor och män. När alla löner är uppräknade till heltid tjänar kvinnor ungefär 87 procent av männens lön. Den lägstalön för kommunalarbetare som Ylva Thörn jublade över för 14 år sedan ligger idag på bara några tusen mer.
Sverige har sedan många år en starkt könsuppdelad arbetsmarknad. Det sätter sina spår också i hur arbetsmiljön på respektive håll har utvecklats. Eller inte utvecklats.
I Arbetsmiljöverkets vitbok om kvinnors arbetsmiljö, som beställdes under alliansens regeringstid och lämnades över till regeringen i våras, konstateras att kvinnor och män fortfarande inte har likvärdiga förutsättningar.
I de kvinnodominerade yrkena, bland de där 93 procenten, syns det här allra tydligast. Små resurser i förhållande till den höga arbetsbelastningen. Liten möjlighet till återhämtning under arbetstid. Jobb som inte bara sätter spår fysiskt utan även psykiskt, med stress och emotionell utsatthet. Och mycket litet utrymme att göra något åt det.
Det finns också skillnader i hur arbetsgivaren ser på krav på kunskap och utbildning, säger Arbetsmiljöverket. Hemtjänstpersonal förväntas kunna förflytta och stödja den vårdtagande utan att ha vidare kunskap om ergonomi. Trots att manuella lyft bidrar till att till exempel undersköterskor löper fyra gånger så hög risk som övriga förvärvsarbetande kvinnor att drabbas av överbelastningsskador är sådana lyft mer regel än undantag en vanlig arbetsdag.
Det seglivade paradigm som säger att de traditionellt kvinnodominerade välfärdsjobben värderas lägre än yrken där teknik eller maskiner står i fokus står tryggt och stadigt i den svenska myllan.
Att arbeta i vården och omsorgen framställs som att följa sitt kall, göra sin plikt, vara nöjd med det lilla och bita ihop. Att arbeta i industrin, inom tung samhällsservice eller inom transportsektorn är ett jobb som kräver sin man.
Det här syns i lönekuvert, i arbetsvillkor, i arbetsmiljö och i sjukskrivningar. Det syns i toleransen för vem som får sätta ned foten och säga att de har fått nog.
Renhållningsarbetarna i Stockholm förtjänar både en bra lön och en god arbetsmiljö. Det ligger ingen poäng i att göra det lika dåligt för alla. Även män, framför allt i denna typ av slitsamma yrken, blir sjukskrivna. Dödsolyckor på jobbet drabbar i nio av tio fall män. Det finns ett machoideal som skapar risk och oförsiktighet.
Frågan är inte varför de inte ska få det bättre. Frågan är varför välfärdens kvinnor aldrig förtjänar detsamma.
Läs alla artiklar om: Sopstrejken
Gå till toppen