Kultur

Europe rockade Svedalanatten

Samfälld attack: John Levén, Joey Tempest och John Norum rockade Svedalanatten.Bild: Lars Brundin

Eleine, Europe

KONSERT · HÅRDROCK. Sommarrocken i Svedala 13/7.

En hårdrockskonsert gör ingen Sommarrock – det behövs coverbandstält, lakrits­remmar, män som buggar i otakt och bandet Joddla Med Siv också – men utan hårdrock skulle något kännas fel där vid Friluftsbadet i Svedala.
Samtidigt är det ett samman­hang där ett band som Eleine från Malmö plötsligt sticker ut med symfoniska keyboard­mattor, skönheten och odjuret-­dynamik i sången, och ambitionen att förmedla ett mörker med starka ljusglimtar.
Precis som smurfarna (samt en massa snarlika metalband) gör de en ganska stor grej av att den kvinnliga medlemmen är just kvinna. Det hade varit mer uppfriskande att se den growlande gitarristen styla sig som en gothig mag­dansös, men sångerskan Madeleine Liljestam har kanske snyggare ben- och rygg­tatueringar att visa upp.
Hur som helst tillför hon bandet en visuell dramatik – särskilt när hon virvlar runt med en guld­mantel i ”Break take live” – som musiken lyckas matcha i de mindre makliga låtarna i slutet av konserten. Fast det är effektfullt när trummorna kommer in i "Turn to dust”, en powerballad med smäktande piano­drillar och änglar som gråter.
Madeleine Liljestam sjunger vackert, som en mindre plågad Amy Lee i Evanescence, men det är tur för både henne och metal­snubbarna att de har varandra. Gitarriffens viktigaste funktion verkar vara att tillföra tyngd till soundet. Och eftersom bandet bara har en gitarrist får keyboardisten spela nästan alla solon med gitarr­l­iknande ljud. Detta gör han med sitt instrument vinklat mot publiken, ifall någon vill titta på hans snabba fingrar istället för på sångerskan.
Festivalens största bokning Europe sticker också ut på sitt sätt – det är ju två band i ett. Det ena släppte fem hög­glans­polerade album från 1983 till 1991 och måste spela hits som ”Rock the night”, ”Carrie” och ”The final countdown” för att det inte ska bli lynch­stämning i sommarnatten. Det andra Europe har släppt lika många album sedan 2004 och verkar vilja åldras med värdighet. Soundet har blivit mycket tyngre och drar nästan åt doom metal i konsertens första låt ”War of kings”. Candlemass light? Jag menar det som en komplimang.
Bandmedlemmarna är i stort sett desamma nu som då. Men att vara ”Only young twice”, som Mattias Klings Europe-­biografi från 2011 heter, är inte enbart en välsignelse. Sångaren Joey Tempest skuttar omkring, snurrar med mikrofonstativet, leder hejiga allsångs­övningar och drar hälften av mellansnacket på engelska, samtidigt som de andra musikerna på scen gör sin grej med återhållsamhet och koncentration. Till och med gitarristen John Norums ekvilibristiska solospel låter coolt behärskat.
Det ena Europe är nostalgi­kul men lite platt. Det andra skulle emellanåt behöva en vokalist med mer bett i rösten, men låter som om de menar vad de spelar på ett helt annat sätt. Den bästa kompromissen hittar de i ”Last look at Eden”, där bandets tillgängliga och mer komplexa sidor kompletterar varandra i stället för att distrahera.
Gå till toppen