Kultur

Linda Fagerström: En etervirvel i Helsingborgs konstdebatt

Helsingborg är rikt på offentlig konst. Men hanteringen av den har varit dålig.

"Etervirvel" av Matti Kallioinen
En sommarbesökare i stan blir varse konsten redan efter att ha klivit ut från Knutpunkten, där Carl Magnus bronsskulptur ”Bon voyage” möter. En bit fram kan man stanna vid Sven-Ingvar Anderssons vattensprutande ”Ring” som är fast förankrad i kajen, för att rikta blicken ut mot sundet där Carl Milles ”Sjöfartsgudinna” skymtar, balanserande på sin kolonn. Ytterligare en bit framåt längs kajen, hörs snart porlet från det vatten som strömmar över Betty Engholms ”Vattenmosaiker” i Höganäskakel – eller blåbärspajerna som de kallas till vardags. Strax bakom, vid Stortorget, ståtar Magnus Stenbock i brons på sin piedestal, där han stått sedan John Börjeson gjöt honom i brons 1901.
Allt detta på bara några hundra meter. Och det kommer mera: vid Dunkers finns nyare verk som Marianne Lindberg De Geers granitkaniner, Tony Craggs dansande träkolonn och Bigert och Bergströms bubbliga spegelvägg i Sundsgaraget. Den som vill veta mera om denna rikedom, använder lämpligtvis den fylliga introduktionen ”I allas ögon”, Helsingborg stads skulpturguide som även finns online.
En annan möjlighet är Wikipedias lista över offentlig konst i Helsingborg, där konstnärsnamn, årtal och fotografier ibland kompletterats med koordinater för verkens exakta placering. Säkert har många hittat fram till favoritkonst i stan på det här sättet, inte minst genom de många fotografiernas hjälp.
Just fotografier av offentlig konst har det länge stormat kring, av upphovsrättsliga skäl. I veckan kom besked om att Patent- och marknadsdomstolen dömer Wikimedia att betala 750 000 kronor i skadestånd. Skälet är, att bilder på offentliga konstverk publicerats på Wikipedia utan tillstånd från Bildupphovsrätt i Sverige, förkortat BUS. Protesterna ströSmmar redan in. Är det offentliga rummet inte längre offentligt? För en konstnär borde det rimligtvis vara lockande att bilder på den egna konsten i offentliga rum sprids – en perfekt och enkel kontakt med oss, som är konstens publik.
Att först fotografera, sedan be BUS om tillstånd, få godkänt och göra en inbetalning – för att till sist publicera sitt foto på nätet. En krånglig procedur, långt från den inbjudande gör-det-själv-attityd som Wikipedia baserar sig på. Och det handlar förstås inte bara om offentlig konst i Helsingborg, utan om tusentals konstverk över hela landet. Hur ska administrationen av allt detta skötas?
Ändå finns anledning att se fram emot den offentliga konstens liv i Helsingborg. Under året har staden anställt en intendent för offentlig konst, curatorn Emma Reichert. Hon planerade Veronika Brovalls skulpturer ”Battle cry” som kom på plats vid Arenan i mars, och i sommar installeras Matti Kallioinens skulptur ”Etervirvel” på Maria Torg. Den är, liksom Veronika Brovalls bägge figurer, klättervänlig – och inbjuder till lek med sina organiskt virvlande och metalliskt blänkande former. Mycket riktigt har också systerverket ”Spectral self container” på Anna Lindhs plats i Malmö lockat stans allra yngsta konstentusiaster till fysisk interaktion med konsten sedan 2013.
Att placera ”Etervirvel” just intill de många uteserveringarna på Maria Torg har kritiserats av oppositionsrådet Anna Ingers (S), eftersom det krockar med stadens alkoholpolicy som säger att barn inte ska vistas i närheten av krogar. Nu står den ändå på plats, övertäckt i väntan på invigning den 30 augusti.
Många, också jag själv, har riktat kritik mot Helsingborgs stad för dålig hantering av offentlig konst. Inte minst då Lars Englunds ”Sfär” placerades utanför Arenan 2012, eftersom inköpskostnaderna inte uppfyllde enprocentsregeln och urvalsproceduren dessutom var långt ifrån så glasklar som man kan förvänta sig av en stad av Helsingborgs storlek.
Lika märkligt hanterades Marianne Lindberg de Geers skulpturer utanför Dunkers kulturhus 2010. Stenkaninerna, som egentligen heter ”A study in unhuman sexual expectations”, var redan från början älskade och mycket uppskattade av helsingborgarna. Ändå sökte Kulturnämnden, med ordföranden Anders Lundström (KD) i spetsen, i efterhand sponsorer för att få tillbaka utlägget på 750 000 kronor för verket. ”Vi vill bara ha den här konsten om någon annan betalar för den” liksom – knappast en förtroendegivande kulturpolitik.
Vågar vi tro på en skärpning framöver? Att skapa en intendenttjänst för offentlig konst ger åtminstone en hint om beslutsamhet och förändringsvilja. Hoppfullt, både för året runt-helsingborgare och våra sommarbesökare.
Gå till toppen