Kultur

Erykah Badu lever upp till Tivolis förväntningar

Erykah Badu på Tivoli i Köpenhamn.Bild: Scanpix/Uffe Weng

Erykah Badu

KONSERT. Tivoli, Köpenhamn 14/7.

Dansk publik har den största respekt för ikoner. Förändrade du 90-talet kommer köerna alltid ringla långt utanför entrén när du i nutid turnerar med dina största hits. Det betyder också att skaran som lyssnar har sina egna förväntningar på vem artisten ska vara såhär tjugo år efter storhetstiden som banade väg för Lauryn Hill och en mängd andra soulröster.
Min rädsla är alltid att ikonen då ska ge en flummig spelning med nytt material som den danska publiken inte kommer vilja ta till sig. Det superlånga trumsolo som presenterar Erykah Badu innan hon långsamt går upp på scenen i stor dunjacka med matchande turban i samma material, ger visst fog för den oron när hon börjar humma lite jazzigt och abstrakt till trummandet.
Men nej, Erykah Badu får inga problem att leva upp till Tivolis förväntningar. Snart går trumsolot över i ”On & on” och efter det ”Love of my life (an ode to hiphop)” där hon framför Commons delar lika bra som sina egna. Besattheten av trumsolon får senare sin förklaring i ett långt tal om trummor. Lite nyare ”Out of mind, just in time” följs av gamla ”I want you”.
Rösten låter helt oförstörd och lika mjuk som på nittiotalsballaderna. När hon sjunger verkar tonerna ramla ut av sig själva, som att det inte krävdes en enda ansträngning för att forma dem. Kvällen på Tivoli är en rakare konsert än vad den som följer hennes sociala medier har förväntat sig. På Badus konton är musik alltid långt borta till förmån för närmaste abstrakta utläggningar om vad som helst.
Det har gått lång tid sedan hennes senaste, stora Europaturné men det märks inte. Erykah Badu verkar känna publiken som om hon såg dem varje helg. Precis som Sade har Erykah Badu en förmåga att både frysa tiden och ge historielektioner. Badu adresserar nittiotalisterna i Tivolis publik med att hon i princip har varit med och ammat dem – eftersom de föddes när Erykah Badus musik var som störst runt 1997 – och att hon sedan dess väntat på att de ska växa upp och bli den starkaste generationen.
Hennes utstrålning är glädjande nog mer fylld av attityd än hippiebesvärjelser. Det gör också att låtarna framstår som tidslösa. Men inbakad i ett långt tal om zapatiströrelsen i Mexiko styckas låten ”Soldier” upp av tjugo år gamla politiska slagord om det fjärde världskrig som hon menar pågår.
Nittiotalisterna hon påstår sig ha ammat är kanske inte övertygade om krigets existens men de har i alla fall fått en kväll med en av de bästa rösterna från deras födelsedecennium.
Gå till toppen