Kultur

Elina Pahnke: Johannes Anyuru ställer de vackraste frågorna

Författare, poet

Bild: Hans Alm
När terrordådet i Stockholm skedde i april så var Johannes Anyuru den första jag tänkte på. Jag hade precis läst hans bok, hans framtidsfiktion om ett Sverige som sätter muslimer i koncentrationsläger, och jag kände mig skräckslagen inför vilka liv som skulle offras i elden för de som dog den dagen. Mycket riktigt kom de snabbt, förslagen om att förfölja och fotboja papperslösa.
När Johannes Anyuru sommarpratar återgår han till den där dagen, då han precis som jag fastnade mellan verklighet och fiktion. Han söker, som alltid, efter språket. Efter att begripliggöra sorgen och samhället som vi gråter i. Mitt i detta vill han nära drömmen om att staden kan förändras, om att det finns förbarmande, till slut.
Det som har gjort honom till en av Sveriges mest framstående författare idag är just detta sökande, att han alltid famlar efter och väger orden. Precis som i hans litteratur får vi följa med i hans frågande om vad världen, den vidunderliga, utgörs av. Svaren han kommer fram till är sällan lika komplexa och poetiska som hans frågor. Han svarar fred på krig. Han svarar kärlek på hat. Och trots att det kan låta som ett optimistiskt budskap, är hans sommarprat en sorgevisa till samtiden, vemodig och vacker. Jag tänker på en mening i hans första roman "Skulle jag dö under andra himlar": ”Man har sitt liv, man slår det mot stålet, en stund regnar det gnistor, och sen är det borta”.
Läs alla artiklar om: Sommarpratarna 2017
Gå till toppen