Kultur

Sorgen i sin råaste form

Naja Marie Aidts nya bok handlar om varje förälders allra värsta mardröm. Ann Lingebrandt läser en bok som behövs.

Naja Marie Aidt.Bild: Mikkel Tjellesen

Naja Marie Aidt

BOKEN. Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage. Gyldendal.

Det finns erfarenheter som inte kan beskrivas, som ändå måste skrivas om. Det finns sorg som inte kan formuleras annat än i ett oartikulerat skrik, som vi trots allt har ett behov att ta del av i ord.
I ”Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage” med undertiteln ”Carls bok” skildrar den danska författaren Naja Marie Aidt sorgen i sin råaste form, den sorg som knappt går att föreställa sig, en förälders värsta mardröm. För två år sedan dog hennes son, tjugofem år gammal.
Det börjar med ett telefonsamtal en lördagskväll. Hon måste omedelbart ta en taxi till Rigshospitalet. Carl är död. I ett psykotiskt tillstånd har han kastat sig ut genom ett fönster på fjärde våningen. När hon kommer fram till sjukhuset ligger han i respirator och bröstet häver sig: han lever fortfarande. Men det finns inget som helst hopp, förklarar läkaren. Hans kropp hålls vid liv för att ett beslut om organdonation ska kunna fattas.
Där står en mor som precis fått veta att hennes nyss så levande son snart kommer att förklaras hjärndöd och måste ta beslutet vilka delar av hans kropp som ska skänkas bort.
Efteråt sviker orden. Aidt, som debuterade som poet 1991, som 2008 tilldelades Nordiska rådets litteraturpris för novellsamlingen ”Babian”, kan inte längre skriva. Språket faller sönder, ja, tappar helt sin mening. När hon talar sätter hon varje ord inom citationstecken. Inte heller klarar hon av att läsa, inte förrän någon ger henne Stephane Mallarmés fragmentariska dikter om den åttaårige sonen Anatoles död. I de ofullständiga meningarna kan hon känna igen sig. Hon skriver: ”Sprogets sørgedragt er grim og stinkende. At forstå det uforståelige er ikke sprogligt.”
”Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage” är en bok som varken går att definiera som dikt eller prosa. Snarast liknar den ett collage, med utdrag ur Aidts egna dagböcker, anteckningar som hon hittat bland Carls efterlämnade papper och en lång rad citat från andra författare. Texten hålls samman av återkommande kursiverade passager som sakligt och detaljrikt berättar om de två dygnen från olycksbeskedet till dödförklaringen.
Det är spretigt, taggigt, rasande, ömkligt – som det måste vara.
Aidts bok ställer frågor om hur vi hanterar döden i vår tid. Har vi ens plats för sorgen? Hon går till en sorgeterapeut som ber henne fylla i ett frågeformulär och därefter konstaterar att hennes sorg inte är problematisk utan normal. Vad är normalt när man förlorat ett barn?
I Norden saknar vi ritualer kring sörjandet. Något som skapar struktur i ett strukturlöst tillstånd, som håller den sörjande sysselsatt. Aidt och vänkretsen, som hon kallar Sorggruppen, blir tvungna att själva uppfinna sådana. Tanken på att se sorgen som ett arbete, något man ska klara av och sedan bli fri från, gör henne ursinnig. Sorgen kommer alltid att finnas där, den har gjort henne till en annan människa.
”Har døden taget noget fra dig så giv det tilbage” är en oerhört smärtsam bok att läsa. Att de flesta av oss kommer att slippa dela Aidts erfarenhet innebär inte att vi undgår att förlora någon. Det är en bok som kommer att behövas.
Gå till toppen