Aktuella frågor

Debattinlägg: "Vinst är något fint för det är ett kvitto på att man lyckats kombinera nöjda kunder med ett överskott så verksamheten kan utvecklas."

Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden använder irrelevanta parametrar och ett demagogiskt resonemang. Det hävdar entreprenören Dan Olofsson.

Ilmar Reepalu fotograferad vid en presskonferens i oktober 2016 när ett delbetänkande ur hans utredning kring vinster i välfärden presenterades.Bild: Jonas Ekströmer/TT
I en videointervju i Dagenssamhalle.se med rubriken "Då får jag ont i magen" med Ilmar Reepalu, slås man över att demagogin har en så framträdande plats nu när han lämnat politiken och blivit en statlig utredningsman.
Enligt Wikipedia är en demagog någon som argumenterar slående men med osakliga argument.
Innan jag kommer in på detta vill jag först säga att min generella utgångspunkt är att alla ska ha en så bra vård, skola och omsorg som möjligt för varje använd skattekrona. Detta oberoende om det är en offentlig eller privat leverantör.
Varje bransch har sina relevanta ekonomiska nyckeltal. Ilmar Reepalu har för välfärdsbranschen valt att utgå från operativt kapital eller eget kapital som primära nyckeltal när han jämför avkastning. Nästan ingen som driver tjänsteföretag nyttjar dessa tal av det enkla skälet att tjänsteföretag har ett mycket litet sådant kapital. Alla har vi försökt dividera ett tal med ett annat tal som närmar sig noll och då flyger kvoten iväg ju närmare noll vi kommer. När Ilmar Reepalu säger att avkastningen är dubbelt så hög som för andra branscher beror detta bara på att kapitalet i nämnaren är litet.
Sedan lägger han till att verksamheten är riskfri eftersom kunden, det vill säga det offentliga, inte går i konkurs.
Hans summering blir då: dubbelt så hög avkastning för en riskfri verksamhet. Detta är osakligt, men det framförs slående.
Ilmar Reepalu vet att det inte är risken att det offentliga går i konkurs som är den relevanta risken. Risken ligger i att kommunala kontrakt kan upphöra samtidigt som man sitter med gjorda investeringar och kostnader för personal och lokaler. Risken ligger i att en upphandling i konkurrens ger så låga intäkter att det inte täcker kostnaderna. Risken för en skola kan ligga i att denna kommande år får väsentligt färre elever och därmed mindre intäkter. Risken kan också ligga i att en ny konkurrent med ett bättre koncept tar över intäkter. Risken kan också ligga i att man tappar nyckelpersoner. Det är till och med så att hela branschen är utsatt för en risk när vänsterpolitiker vill avveckla de privata företagen. Allt detta vet Ilmar Reepalu. Ändå väljer han att lyfta fram en irrelevant riskparameter för att med denna hävda att branschen är riskfri.
Det är primärt intäktsfall som kan skapa problem, och därför är resultat i procent av omsättningen det mest naturliga nyckeltalet att arbeta med. Detta speglar vilket intäktsfall man kan ha utan att gå med förlust. Det ligger för välfärdsbranschen på måttliga och sunda 5 procent. Detta är vad som behövs för att kunna bygga reserver för framtida intäktsfall, för att kunna utveckla verksamheten och för att ge avkastning till dem som investerat. När nu Ilmar Reepalu med sitt vinsttak ska reducera detta till några enstaka tiondels procent av omsättningen försvinner det som vinsten är till för, det vill säga tillföra reserver och utvecklingsresurser och ge avkastning till dem som investerat.
För oss företagare är vinst något fint för det är ett kvitto på att man lyckats kombinera nöjda kunder med ett överskott så verksamheten kan utvecklas.
Ilmar Reepalus tycks utgå från en mycket föråldrad syn på ägande. Ägare tillför kapital – och inget annat. Alltså har han kommit fram till att 7 procent på den besynnerliga parametern operativt kapital är det viktiga. I dagens tjänsteföretag är de mjuka parametrarna mycket viktigare för ägandet. Vi talar här om kunnande, koncept, decentraliserat ledarskap, metoder, engagemang och förmåga att motivera personal, system et cetera som är det som skapar skillnad. Att personalen enligt alla undersökningar jag sett trivs bättre i de privata företagen än i de kommunala enheterna, har med dessa mjuka parametrar att göra. Och ändå avvecklas de flesta av dessa med Reepalus modell över tid.
Vi skattebetalare täcker förlusterna hos offentligt ägda leverantörer, och dessa miljarder tycks inte bekymra vänsterdebattörer. Men vi täcker inte förluster för privat ägda leverantörer. Därför måste dessa få göra en vinst så de kan säkra och utveckla sin verksamhet.
Ilmar Reepalu vilseleder grovt beträffande Peje Emilssons Kunskapsskolan när han säger att hans förslag skulle sänka en köpeskilling på detta företag från 750 miljoner kronor till mellan 500 till 600 miljoner, alltså med cirka 25 procent. Faktum är att rörelsemarginalen sänks från 4,5 till 0,3 procent, det vill säga med 93 procent. I princip erhålls en motsvarande sänkning av värdet, vilket då blir cirka 50 miljoner kronor istället för 500 till 600 miljoner kronor.
Att Ilmar Reepalu här har fel på en tiopotens förvånar mig inte, för han har inte gjort några analyser av konsekvenserna. Det allvarliga med Ilmars förslag är att det inte kommer att utvecklas nya bra skolor som Kunskapsskolan eftersom denna kostat 100 miljoner kronor att bygga upp och ingen riskerar så mycket pengar om vinsten efter skatt som mest får uppgå till 2 miljoner kronor per år.
Antingen har Ilmar inte satt sig in i detta eller så har han medvetet lagt ett förslag som avvecklar de privata aktörerna samtidigt som han satt ett effektivt stopp för nya substantiella aktörer.
Ilmar Reepalu berättar aldrig att med hans förslag får 25 procent av företagen bara uppvisa förlust eller i bästa fall nollresulat.
Det mest genanta med hans utredning är att han inte gjort några konsekvensanalyser. Vad händer med företagen om hans förslag genomförs? Jag har talat med många ägare till välfärdsföretag, stora som små, och det samlade beskedet från dessa är att verksamheten över tid kommer att avvecklas om Ilmar Reepalus modell införs.
Det som gör frågan svår framgår av följande samtal jag hade med en sympatisk socialdemokratisk riksdagsman Jamal El-Haj för någon månad sedan. Han tyckte 7 procents avkastning var bra, man får ju nästan inget i banken? Men sa jag, det är inte 7 procent på investerat kapital vi talar om eller att 7 procent i marginal tillåts. Det är 7 procent på ett operativt kapital och detta operativa kapital är noll för många företag. Vi vet ju alla att 7 gånger 0 blir 0, det vill säga i praktiken ett vinstförbud.
Jamal El-Haj sa då: "Jag måste medge att jag inte satt mig in i detta." Han sitter ändå i riksdagens skatteutskott och är mer insatt än de flesta. Jag tror han i denna fråga är mycket representativ för det svenska folket. Få förstår vad 7 procent på operativt kapital innebär. Men de i branschen förstår för de vet hur stort operativt kapital de har. Branschens slutsats är att förslaget i praktiken innebär ett vinstförbud och på dessa premisser går det inte att driva privata företag.
Vår statsminister borde kunna knyta till sig någon eller några personer som kan klargöra vad som händer om Ilmar Reepalus förslag genomförs eftersom inga konsekvensanalyser gjorts. Rimligen borde en klok person som partivännen Anders Sundström kunna göra detta med sin breda ekonomiska erfarenhet.
Dan Olofsson

SKRIBENTEN

Dan Olofsson är entreprenör och har bland annat grundat IT-företaget Sigma.
Gå till toppen