Kultur

Konst som för Tomarp ut i rymden

Nils Gunnar Zander målar fram jordens grundläggande element och lyckas hålla sig borta från klichéer. Johanna Gredfors Ottesen fascineras av sommarutställningen.

"Ökenhetta" av Nils Gunnar Zander

Nils Gunnar Zander

KONST. Tomarps kungsgård, t o m 20/8.
Vid en första anblick skulle jag ha gissat att Nils Gunnar Zanders målningar anknyter till ett slags Aniara-tradition, med människan som en svag skuggfigur slungad ur kurs i den väldiga rymden och världsalltet. Efterföljarna till Harry Martinsons sextio år gamla epos har varit många (och det har blivit såväl opera som seriealbum), och dessa målningar skulle utan vidare platsa bland dem.
Men Zanders verk, som utgör sommarens utställning på Tomarps kungsgård, visar sig även uppehålla sig vid jordytan. Här visas mindre och större målningar med motiv som sömlöst spänner över öknens vidder och ut i kosmos. Kanske visar bilderna platser, eller tillstånd, som bjuder människan motstånd, som vägrar låta sig exploateras. Men platserna består inte av outforskad eller orörd mark, för visst finns människan där - men enbart som en knappt skönjbar gestalt, närvarande och frånvarande på samma gång.
Flera av de mindre verken har motiv från ett klimat långt från det nordiska, Zander bor delvis i Australien. Målningarna består ofta av fragment eller vibrerande färgfält, men det är inte solhettan som får färgen att dallra i målningarna utan månljuset, nattvandrarens följeslagare. De vidsträckta öknarna och den röda jorden verkar halvt upplösta i det stoft som virvlar och förs med vinden upp i atmosfären
Ett par större målningar som Zander kallar ”Uraniasviten” hör till utställningens höjdpunkter. Det stora formatet gör konstnären en tjänst, där går han upp i både skala och perspektiv. Att måla rymden utan att fastna i en science fiction-kliché kan vara svårt, men verken är fascinerande. Målningarna präglas av ett slags metalliskt flimmer i förgrunden, som kringdrivande rymdskräp, medan den underliggande målningen är tung och svärtad utan att bli platt och tappa i målerisk kvalitet. Zanders teknik är speciell. På många sätt liknar målningarna angripna ytor, anfrätta och ärgade, med ömsom pålagringar och urholkningar av ytan. De metalliska inslagen är framträdande, liksom halvvägs oxiderade och inbrända i ytorna.
Utställningen kallas ”Människan och månen” och i vid mening kan jag se temat. Målningarna rör sig kring grundläggande element för liv: ljus, regn, jord, dragningskraft. Månen finns alltid där som en ljusfläck någonstans, men den känns avlägsen, som ett slags fixpunkt i den stora rymden snarare än utforskat objekt. Människan däremot är närvarande hela tiden, kanske som betraktare, kanske som ett kollektiv av hjälplösa pådrivare mot sin egen undergång.
Jag tänker på "Aniara" igen, men så möter jag ett par verk där Zander konkret knyter litteratur till temat - men det är inte fråga om Martinson utan ett par haikudikter av Tomas Tranströmer. På små dukar radas orden upp i kraftiga blockbokstäver: ”Kraftledningarna / spända i köldens rike / norr om all musik”. I skuggan av orden är och förblir människan löjligt liten, också här.
Gå till toppen