Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Yrsa Grüne: Yrsa Grüne: Försvarspolitisk tango är knappast nog.

Den 30 juni skrev försvarsminister Peter Hultqvist (S) tillsammans med sin brittiske kollega Michael Fallon och Finlands försvarsminister Jussi Niinistö (till höger) under avtalet som ansluter Sverige och Finland till den brittiskledda elitstyrkan Joint Expeditionary Force.Bild: Janerik Henriksson/TT
Finlands förhoppningar om ett försvarsförbund med Sverige har gamla anor.
"Jag är böjd att tro att detta (Vinterkriget 1939) hade kunnat undvikas om ett nordiskt, ja till och med ett finsk–svenskt försvarsförbund hade existerat."
Så skrev marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheim, i slutordet i sina memoarer redan i början av 1950-talet.
Inget nytt under solen, alltså. Åtminstone inte på den finländska horisonten.
För där är det fortfarande det militära samarbetet med Sverige som bildar ryggraden i försvarstänket, låt vara att EU så gärna och så ofta lyfts fram som den egentliga ramen. EU erbjuder inte försvarsgarantier men är Finlands ankare i den västliga gemenskapen.
För ett par veckor sedan sade Ilkka Kanerva, samlingspartistisk riksdagsman och ordförande för försvarsutskottet, att Finland bör fortsätta att ”bjuda in Sverige till en tango”, det vill säga försöka övertyga Sverige om att ett formellt försvarsförbund med Sverige, grundat på ett statsfördrag mellan de bägge länderna, vore ett win win-projekt.
Och visst har Finland och Sverige ett nära militärt samarbete ”bortom fredstida förhållanden” sedan 2015. Man övar tillsammans, river ner barriärer som upplevs som formella hinder för att ge och ta emot hjälp, både av varandra och av andra. Östersjön står i fokus, också på grund av Natos satsning på de baltiska länderna, i synnerhet Estland. När det gäller gemensamma militära intressen i den här regionen dansar Finland och Sverige redan tango, här finns ju också Åland, demilitariserat men inte ohotat ifall av krig.
För Finland är det militära samarbetet i Östersjön inte problemfritt. Allt som kunde betyda en finsk förpliktelse att bistå Estland försöker man att inte låtsas om. En kränkning av Estlands eller de övriga baltiska ländernas suveränitet överlåter man gärna åt Nato – medan man samtidigt betonar EU:s solidaritetsklausul 42:7 som ”garant” för att Finland aldrig mer kommer att stå lika ensamt som landet gjorde under Vinterkriget 1939 (och också delvis under Fortsättningskriget 1941–1944). De baltiska länderna är ju faktiskt också EU-medlemmar.
I ett försvarsförbund med Sverige kunde Finland inte längre blunda om Sverige skulle bestämma sig för att försvara Estland med militära medel.
Djävulen sitter i detaljerna, sägs det. Ett statsfördrag mellan Finland och Sverige med inbyggda förpliktande säkerhetsgarantier kunde bli en obekväm sits också för Sverige. Det är svårt att se vilka svenska intressen som politiker i Sverige kunde ”sälja” när det gäller att försvara Finlands drygt 1300 kilometer långa östgräns med Ryssland.
Kan man göra den finsk-svenska muskeln starkare? Det naturliga svaret är Norden, ett försvarsförbund mellan alla de nordiska länderna – som den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg föreslog i en rapport 2009. Stoltenberg såg förpliktande ömsesidiga försvarsgarantier i Norden som en lösning. Också den tanken fanns redan 1935, inom ramen för Nationernas Förbund. Nu, precis som då, fattas den politiska viljan.
Militära försvarsgarantier i Norden har i dagens värld en annan ram – Nato. Finland och Sverige betonar betydelsen av samarbete med Nato, medan Norge, Danmark och Island är Natomedlemmar.
Hybridkrigföring, informationsutbyte för att bekämpa terrorismen och förebygga terrordåd, cyberattacker och andra former av försök att destabilisera samhället kräver samarbete. Detta samarbete ska inte förringas.
Men försvarsgarantierna finns bara i Natomedlemskapet.
Mannerheim dog 1951 men var enligt finländarna ännu för ett par år sedan den mest betydelsefulla personen i och för Finland. I samband med Finlands 100-års jubileum i år analyseras Mannerheim i otaliga artiklar, böcker och tv-program.
Jag citerar hans egna ord om Finlands krig 1939: ” Finland var under dessa förhållanden för svagt att med vapnens stöd värna sin neutralitet. I stället satte den sin lit till löften och illusioner utan reell täckning.”
Finland har hållit kvar sitt territoriella försvar och ambitionen har alltid varit att det ska vara trovärdigt. Också nätverken och de bilaterala avsiktsförklaringarna med USA och Storbritannien – utan försvarsgarantier – presenteras som en del av denna trovärdighet.
Men har dessa nätverk den reella täckning som Mannerheim talade om – eller handlar det om löften och våra egna illusioner om att de ska vara avskräckande nog?
Kolumnisten Jarmo Mäkelä, tidigare korrespondent i Moskva och Bryssel, följer rysk politik. Mäkelä citerade i sin krönika i tidningen Helsingin Sanomat förra söndagen Nikolaj Meževitš, professor i Europaforskning. Meževitš skriver att Finland inte bör delta i några som helst militärövningar i västs regi eftersom det ”skapar nervositet” i Ryssland. Mäkelä citerar också en annan rysk bloggare, Ilija Novitsky som säger att Finlands deltagande i den brittiskledda JEF-styrkan ”tär oerhört på Moskvas självkänsla.”
En tango för två – Finland och Sverige – har varit aktuell förr. Men aldrig populär i Moskva.
Historien upprepar sig sällan ett till ett.
Och ensamma på det hala dansgolvet klarar sig Finland och Sverige knappast.
Gå till toppen