Kultur

Ditte Ejlerskov har gått från Rihannas kända uttryck till Riris hemligheter

Rihanna står modell, men kvinnan som tittar bort på Ditte Ejlerskovs bilder är en annan. Thomas Millroth hyllar konstnärens förmåga att gestalta frånvändheten.

Beige Riri Weave

Ditte Ejlerskov

The Beach Club Shop, Galleri Arnstedt Östra Karup, t o m 30/7
Ditte Ejlerskovs målningar brukar vara öppna historier, som inte berättas klart. Nu tar hon med oss till en övergiven strand i Barbados, tidigare har hon målat popstjärnor som Rihanna och Nicki Minaj i musikaliska poser. Ett återkommande tema är karibiskt och afroamerikanskt. Också den här gången, då hon bjuder in till en öde turistanläggning, som hon döpt till "The beach club shop". Det är förstås ett ämne som gjort för betraktelser över neokolonialism och global kapitalism. Ett liknande tema undersökte Rallou Panagiotou på galleriet Signal i Malmö i våras. Då gällde det ett turistskövlat Grekland. Hans strategi var att visa ruinerna och resterna. Men Ejlerskov tänker annorlunda, för i hennes före detta strandparadis är förfallet bara underförstått. Dokumentarism ställs mot fiktion, då hon introducerar rollgestalten Riri, en ung karibisk kvinna med just Rihanna som modell, som poserar vid poolkanten och på billiga surfingbrädor för turistande vita mäns blickar och kameralinser.
"The beach club shop" öppnar sig som en vackert och sparsamt hängd utställning. I blickfånget: en strand i gråtoner som på natten, små porträtt av Riri och en rad stämningsbilder av den tropiska naturen. Men det är ju ett problematiskt postkolonialt tema Ejlerskov tar upp, och hon gör det inte som ett koncept, hennes avsikt är visuell. Från skimrande realism till abstrakta målningar flätade av dukremsor, där motivet bara anas som en förbiilande känsla. För att skapa målningar som når fram räcker det nämligen inte med en enkel formel.
Ejlerskovs The beach club shop är knappast inbjudande på ett turistigt och exploaterande vis. Jag upplever det mer som en obehaglig hemlighet. Det hänger ihop med konstnärens fascination för Barbados och Rihanna, som förutom att stå modell dyker upp med sitt smeknamn i målerisvitens unga kvinna Riri. Hon blir på det viset både en symbol för exploatering och hopp om förändring. Målningarna får mig att fråga vad det är jag ser. För det är naturligtvis problematiskt att avbilda en ung kvinna som exponerar sin kropp, även om hon vänder bort sin blick. Exemplen på skildringar av kvinnor som objekt är lika sorgliga som oändliga inom både populärkulturen och konsten.
Ställd inför ett både moraliskt, politiskt och konstnärligt problem, tycker jag att Ejlerskov gjort rätt. Det är med färg som språket spänns till det yttersta i måleriet och jag kan följa hur hon prövat alla nyanser, kontraster och komplementfärger för att skapa en så innerlig lyster som möjligt åt kvinnans hud och hår. Ur färgen stiger ljuset som modellerar Riri, gör henne konstnärligt trovärdig. Ejlerskov skärper blicken men låter modellen behålla sin frånvända blick. Det är starkt gjort.
Den som tar sig tid att försjunka i utställningen möter många laddade ögonblick. Ja, ett ögonblick tar lång tid i en målning. Som några helt små bilder, den ena visar en grön palmkrona mot violett himmel, den andra visar spelet mellan ljus och skugga i Riris ansikte, där hon vilar vid poolen. Till och med en så problematisk exponering som Riri på alla fyra i vattenbrynet får Ejlerskov att lysa genom reflexer från havet på hennes hud. En vit manlig turists blick har skapat posen, men det är målat med sådan innerlig kraft att hela kompositionen in i minsta penseldrag skorrar mot det koloniala arvet.
Hon laddar inte de saftiga tropiska landskapen med någon romantik, hon betraktar dem som något som bjuds ut för konsumtion. Precis som Riris olika poseringar – eller för den delen Rihannas eller Nicki Minajs kroppsspråk.
På det viset använder Ejlerskov måleriet till att skrapa sig under ytan. Ofta känns något tydligt i bakgrunden, det kan vara underförstått eller kanske anas som en skugga.
Ejlerskov tränger sig på, går nära, finner mönster på baddräkter, strukturer i vegetationen. Bakom bilden anas alltid en kropp eller växtkraft. Det handlar oftast om något sinnligt, fysiskt. Men i sin nya bildsvit har hon funnit en ny stark upplevelse, nämligen av frånvändheten. Riris poser och bortvända blick är förstås den centrala sinnebilden. Men det är också abstrakt och effektivt formulerat i de målningar hon flätat samman av remsor från målarduken. Här försvinner motiven som i ett raster.
En av de starkaste flätade målningarna är den lilla orangea "Peach weave", där hon låtit strimlorna hänga löst över nederdelen. Det blir ett böljande landskap av dukens grå baksida mot den intensiva grundtonen. Men dold för min blick studsar den starka färgen på remsornas frånsidor mot väggen, så att ett vibrerande ljus skapas. Något händer, som jag anar men knappt ser. Så formulerar Ejlerskov frånvändheten i en alldeles nödvändig målning.
Och hon lämnar över till oss att berätta klart historien.
Gå till toppen