Han gömmer sig på en loftgång i Syrien och filmar sitt område. Genom kameralinsen får han syn på en krypskytt. Men han springer inte, utan fortsätter att filma. Det sista han ser på mobilskärmen är hur krypskytten tittar upp mot honom och möter hans blick. Sedan skjuter han.

Rabih Mroués kortfilm ”Shooting images” analyserar den skakiga mobilfilmen från 2011 och frågar vad ögonkontakten mellan filmare och krypskytt betyder. Det är en kort, intensiv och smärtsam film som försöker förstå varför mannen med kameran inte sprang. Han är inte journalist, han har ingen skottsäker väst, han är en vanlig man på en loftgång utan något löfte om att bli skonad i kriget.

Är det den förtroliga närheten som kan skapas mellan människor när de möter varandras blickar, som får honom att stå kvar? Eller är det tvärtom distansen som uppstår när vi ser en händelse genom en kameralins, ett slags övertygelse om att så länge våldet sker på en skärm kan det inte vara verkligt?

Att offret ser sig själv skjutas genom sin egen mobilkamera gör att vi som tittar ser exakt det han ser, att det sker en gränsupplösning mellan betraktaren av skytten och betraktaren av filmen. Huruvida skotten avfyras trots närheten eller på grund av distansen blir upp till tittaren att avgöra.

Frågan som Rabih Mroué ställer landar hos publiken i trädgården hos Kalle Brolin och Kristina Müntzing under onsdagskvällen. Tillsammans utgör de Sunshine socialist cinema, en utomhusbio driven av solpaneler.

Tidigare har jag sett dem visa film utanför Moderna museet i Malmö, senare i sommar kommer de att vara i Eslöv men nu är vi på deras hemmaplan, äter vattenmelon och hembakta bullar vid Höja landsväg utanför Ängelholm.

Den socialistiska biografen är egentligen en studiecirkel som Kalle Brolin och Kristina Müntzing håller i, men under kvällen är vi alla, påpekar de, medskapare och deltagare.

Här väntar vi tillsammans på att solen som bion drivs av ska gå ner så att bilderna på bioduken kan urskiljas. Förutom ”Shooting images” visas tre andra kortfilmer under temat att konfrontera det radikalt annorlunda. Det handlar bland annat om mötet mellan människan och robotens artificiella intelligens. I "Black film" konfronterar Zelimir Zilnik verkligheten hos trasproletariatet i forna Jugoslavien. Regissören tar hem sex hemlösa män under tre dagar, går sedan ut på stan och frågar människor vad han ska göra av dem. Det är en kritik mot hans eget samhälles otillräckliga socialism som inte lyckats avskaffa klasskillnader och fattigdom, på samma gång som kritiken riktas mot honom själv: regissören vars gästfrihet tar slut när han fått tillräckligt många bilder till sin film.

Filmvisningen vid Höja landsväg börjar och slutar med två bilder: den första från Malmö konstmuseum efter andra världskrigets slut, där salarna fyllts med sängar till flyktingarna som kom med de vita bussarna. Den andra en bild från kulturhuset Kontrapunkt, där våningssängar staplats på varandra för att kunna erbjuda sovplats åt de flyktingar som kom under hösten 2015.

Precis som Zelimir Zilniks film vittnar bilderna om gästfrihetens gränser, hur förmågan att visa solidaritet hade ett slutdatum. Redan innan Kontrapunkt hotades av stängning från sin fastighetsägare hade volontärerna börjat sina och Sveriges gränser stängts. Bilden dyker upp i mitt huvud igen, en bild som ligger nära de öden som har passerat Kontrapunkts sängar: krypskytten som såg rakt in i betraktarens öga. Ett vapen riktat rakt mot honom och därmed rakt mot publiken.

Hade mobilkameran varit bättre, påpekar Rabih Mroué i sin film, hade vi kunnat zooma in bilden och förstora upp krypskyttens öga och funnit en reflektion av mannen som filmade för att senare bli skjuten.

En svindlandenärhet mellan offer och förövare.

När vi sitter i trädgården tänker jag att också den distans som vanligtvis finns mellan en bioduk och dess publik har upplösts och att det är samma distans vi måste upphäva oss människor emellan.

Annars kommer mannen som blev skjuten bara vara en man på en film och vi kommer att vara åskådarna som distanserar oss till allt som passerar genom en kameralins.

Det skulle betyda att all dokumentation av kriget som pågår skulle vara förgäves.