Aktuella frågor

Debattinlägg: ”Genom att blanda samman misstroendeförklaring med konstitutionsutskottets granskning försökte statsministern vilseleda allmänheten.”

Reglerna om misstroendeförklaring är en hörnpelare i den svenska parlamentarismen. Och den grundläggande idén i parlamentarismen är att regeringen – och de enskilda statsråden – ska ha riksdagens förtroende eller åtminstone tolereras av riksdagen. Det skriver Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Statsminister Ingvar Carlsson (S) och justitieminister Anna-Greta Leijon (S) under en presskonferens 1988 där Leijon meddelar att hon avgår på grund av sin inblandning i Ebbe Carlsson-affären. Den enda gång en misstroendeförklaring kunnat samla en majoritet i riksdagen. Hotet räckte för att statsministern skulle låta Leijon avgå. Nu är vi där igen, skriver Anders Sannerstedt.Bild: Lars Hedberg / TT /
Statsminister Stefan Löfven (S) kritiserade vid torsdagens presskonferens att alliansen väckt misstroendeförklaring utan att invänta konstitutionsutskottets granskning av hur regeringskansliet hanterat haveriet hos Transportstyrelsen.
Löfven använde ord som ”omdömeslöst” och ”oseriöst”. Han betonade dessutom att försvarsminister Peter Hultqvist (S) inte begått något konstitutionellt fel och därför borde få fortsätta i regeringen.
Genom att blanda samman misstroendeförklaring med konstitutionsutskottets granskning försökte statsministern vilseleda allmänheten.
Konstitutionsutskottets granskning är inriktad på statsrådens tjänsteutövning och på arbetsrutinerna i regeringskansliet. För misstroendeförklaring krävs inte att statsrådet begått formella fel eller brutit mot grundlag eller lag.
Konstitutionsutskottet kan till exempel göra en granskning utifrån att ett statsråd överträtt sina befogenheter, att ett lagförslag inte skickats på remiss till lagrådet, eller att regeringen nonchalerat ett riksdagsbeslut.
När det gäller skandalen på Transportstyrelsen förefaller det rimligt att konstitutionsutskottet gör en ordentlig genomlysning av hur information bör förmedlas mellan statsråden och mellan departementen.
Ibland kommer konstitutionsutskottet med kritik. Det brukar kallas att ett statsråd prickas. En sådan kritik skulle kunna följas upp med en misstroendeförklaring från oppositionen, men det är något som hittills aldrig skett.
För en misstroendeförklaring räcker det att, som alliansen nu formulerat det, ”förtroendet är förbrukat”.
I sin stora grundlagskommentar skrev 1980 professorerna Erik Holmberg och Nils Stjernquist: ”… en misstroendeförklaring kan grundas på en iakttagelse som KU gjort vid sin granskning. Den kan emellertid också följa på en interpellationsdebatt, på ett agerande från regeringens eller det kritiserade statsrådets sida i riksdagen eller på någonting som har framkommit om regeringens göranden eller låtanden eller om statsrådets handlande eller hans vandel i andra sammanhang.” Så när Löfven säger att den som inte handlat ”okonstitutitonellt” inte heller ska utsättas för en misstroendeförklaring, är det bara ett försök att blanda bort korten.
Sju gånger tidigare har misstroendeförklaringar skett i Sverige. Socialdemokraterna väckte 1980 misstroende mot regeringen Fälldin med motiveringen att den ekonomiska politiken misskötts. De tre borgerliga partierna väckte 1985 misstroende mot Lennart Bodström (S) på grund av uttalanden som han gjort när det gällde ubåtskränkningar. Göran Persson (S) utsattes för tre misstroendeomröstningar. Sverigedemokraterna initierade 2015 två misstroendeomröstningar, mot Stefan Löfven respektive finansminister Magdalena Andersson. Ingen av omröstningarna samlade en riksdagsmajoritet, och ingen byggde på en KU-granskning. Ett par fall handlade bara om att statsrådet i fråga hade uttalat sig på ett diskutabelt sätt. De misstroendeomröstningar som hittills skett i Sverige innebar således bara att oppositionen skärpte tonläget och trappade upp ordkriget.
Men en gång tidigare har en misstroendeförklaring kunnat samla en majoritet. Det gällde Anna-Greta Leijons inblandning i Ebbe Carlsson-affären 1988. Då räckte det med hotet om misstroende för att statsministern, Ingvar Carlsson, skulle låta Leijon avgå.
Nu är vi där igen. Det gick att samla en majoritet för misstroende mot Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Anna Johansson. Ytterst beror det – förutom haveriet på Transportstyrelsen och informationsmissarna i regeringskansliet – på att Sverige idag har en svag minoritetsregering.
Det går att samla en majoritet mot regeringen, och det kan hända igen i höst: det har redan talats om ett misstroende mot finansministern i samband med att budgeten läggs. Det är varken omdömeslöst eller oseriöst. I grunden handlar det om att en minoritetsregering alltid måste agera så att den får stöd för sin politik.
Om Löfvenhade agerat lite snabbare och resolutare kunde han förmodligen ha räddat Peter Hultqvist genom att redan i måndags offra Anna Johansson och Anders Ygeman. Nu har ju alliansen offentligt deklarerat att förtroendet för Peter Hultqvist är förbrukat. Det är svårt att gå ifrån ett sådant uttalande. Tills vidare står hotet om misstroende kvar. Den parlamentariska krisen är ännu inte över.
Reglerna om misstroendeförklaring är en hörnpelare i den svenska parlamentarismen. Och den grundläggande idén i parlamentarismen är att regeringen – och de enskilda statsråden – ska ha riksdagens förtroende eller åtminstone tolereras av riksdagen. Om regeringen inte längre har riksdagsmajoritetens förtroende måste regeringen avgå.

Anders Sannerstedt

Anders Sannerstedt är docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Läs mer:Debattera på Aktuella frågor – så här gör du
Läs alla artiklar om: IT-skandalen på Transportstyrelsen
Gå till toppen