Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Magnus Jiborn: Bättre och bättre dag för dag.

Favela i Rio de Janeiro.Bild: Martina Holmberg / TT
Veckans viktigaste nyhet ägde rum i tysthet och fick inga rubriker:
Medan världspressen rapporterade om olyckor, attentat, politiska utspel och skandaler, så lyckades på bara sju dagar nästan en miljon människor slita sig ur den extrema fattigdomens dödsgrepp och börja sin resa mot en bättre framtid.
Att rubrikerna, trots denna bedrift, uteblev kan kanske förklaras av att samma sak hände förra veckan. Och veckan dessförinnan, liksom varje vecka de senaste 25 åren.
Sedan 1990 har antalet människor i extrem fattigdom minskat från nästan två miljarder till drygt sjuhundra miljoner. Och detta samtidigt som jordens befolkning växt med två miljarder.
Extrem fattigdom innebär, enligt Världsbankens definition, att överleva på mindre än en dollar och 90 cent per dag – mindre än arton kronor.
Summan är korrigerad för olikheter i köpkraft mellan olika länder, och räcker inte till mer i fattiga länder än här.
I ett sådant liv finns inga marginaler, inget utrymme att spara eller investera eller planera för morgondagen. Livet är en ständig kamp för överlevnad.
Sedan tidernas början har detta varit normaltillståndet för de flesta människor. Web-publikationen Our World in Data, utgiven av forskare vid Oxford University, presenterar ett intressant långtidsperspektiv på världens utveckling. Kort sammanfattning:
Det var inte bättre förr.
Före den industriella revolutionen levde närmare 95 procent av jordens befolkning i extrem fattigdom. Mer än fyra av tio barn dog innan de fyllde fem. Så sent som 1970 var 60 procent av alla människor extremt fattiga. Idag är andelen mindre än 10 procent, och 95 procent av alla barn som föds får uppleva sin femte födelsedag.
Det finns fler glädjeämnen som passerat spårlöst i nyhetsbruset. Vi har till exempel blivit friskare och lever längre. Den förväntade livslängden för ett barn som föds i Sverige idag är en hel dag längre än vad den var förra lördagen.
Livslängden ökar i alla åldrar. Även den som är 50 år har i snitt fått en dag mer kvar att leva sedan i slutet av förra veckan.
Det är bara att tacka och ta emot.
Halterna av tungmetaller som släpps ut i svenska vatten har minskat kraftigt tack vare ett systematiskt arbete för att identifiera och åtgärda utsläppskällor. Vem hörde den nyheten bland alla giftlarm?
Det samlade mänskliga vetandet har också växt så det knakar. I veckan har det publicerats tusentals nya forskningsartiklar – vissa beräkningar pekar på att det rör sig om i snitt minst 25 000 varje vecka. En del är givetvis strunt, men i den enorma mängden ny kunskap finns också några viktiga pusselbitar som gör att vi förstår världen lite bättre och får lite bättre förutsättningar att hantera de utmaningar mänskligheten står inför.
Ja ja, jag hör redan invändningarna. Och visst, det saknas knappast problem och kriser att ta itu med. Klimatförändringar, flyktingkriser, religiöst och politiskt motiverat våld. Listan kan göras hur lång som helst.
Att fattigdomen är på tillbakagång betyder ju inte heller att problemet är löst. Det betyder bara att vi är den första generationen i världshistorien som har möjlighet att på allvar göra något åt det. Man skulle kunna hävda att vårt moraliska ansvar därmed är större än någonsin.
För att kunna fatta kloka beslut behöver vi dock ha en någorlunda korrekt bild av läget. Mediernas fokusering på dramatiska, ofta negativa, händelser gör att vi riskerar att missa de omvälvande, men långsamma, förändringarna av människans grundläggande livsvillkor. Samtidigt tycks det på både höger- och vänsterkanten finnas ett politiskt intresse av att sprida bilden av allt är på väg att gå åt pipan.
Insikten om att världen på många sätt blivit bättre tycks ändå öka. Åtminstone i Sverige. Det är sannolikt i hög grad en persons förtjänst. Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, som gick bort tidigare i år, hade tagit till livsuppgift att sprida kunskap om den globala utvecklingen.
2013 gjorde han och organisationen Gapminder en enkät som visade att de flesta svenskar var helt okunniga om grundläggande fakta om världen, som att fattigdomen minskat kraftigt eller att de flesta barn numera blir vaccinerade. I våras gjordes enkäten om. Fortfarande svarade de flesta fel, men andelen som svarade rätt hade ökat rejält. På en öppen följdfråga om var de fått kunskapen från, sade nästan hälften samma sak:
Rosling.
Det är ett fantastiskt betyg till honom, men också ett underbetyg till medierna som kunskapskälla om hur världen ser ut. Frågan är vad som händer med kunskaperna nu när Hans Rosling inte längre kan skälla på journalister och stapla klossar i våra tv-rutor.
Självklart måste medierna fortsätta att rapportera om problem och brister. Men precis som några tidningar i flera år haft en dagligen återkommande påminnelse om att den svenske journalisten Dawit Isaak fortfarande sitter fängslad utan rättegång i Eritrea, så borde det finnas utrymme för en återkommande påminnelse om någon av alla de välfärdsfaktorer som ändå hela tiden, dag för dag, vecka för vecka, blir lite, lite bättre.
Magnus Jiborn är företagare och forskare.
Gå till toppen