Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jörgen Andersson: "Tryggheten på en plats ökar inte enbart för att där finns något trevligt att titta på eller för att belysningen blir bättre"

Gatukonst är ett sätt att starta samtal, men det krävs mer för verklig inkludering.

Bild: Rickard Dighammar
Den gångna veckan har gatukonsten kommit till stan. På inbjudan av Helsingborgs stad har tre internationella och två lokala artister utsmyckat lika många husfasader, från Knutpunkten söderut längs ett stråk som slutar vid studenthemmet på Bryggaregatan. Allmänheten bjuds också in för att prova på att måla graffiti. Satsningen kallas Artstreet.
Jag träffar Jimmy Svensson, en av de lokala artisterna som deltar, när han arbetar med en målning på Smedjegatan. Jimmy har bott och verkat i Helsingborg i 13 år och märker en attitydförändring hos beslutsfattare i staden: Från att ha varit en stad med mycket låg tolerans finns det nu en öppenhet för att släppa in gatukonsten.
Varför är det så och vad vill staden uppnå med detta? Det finns en rad samverkande faktorer, men helt säkert är att man vill locka kreativa konstutövare och entreprenörer att slå sig ner i staden - eller stanna kvar istället för att flytta någon annanstans. Det gamla talesättet att gentrifieringen av en stadsdel startar med graffiti har sällan fått ett tydligare uttryck, här dessutom med en officiell stämpel av godkännande som ett led i att "lyfta" Söder - något som länge varit på stadens agenda.
För kulturförvaltningen finns ytterligare skäl att stödja en konstform som tilltalar fler än de vanliga museibesökarna. Det handlar om att implementera sitt nya kulturprogram, där vikten av att bjuda in stadens invånare till att uppleva kultur på olika sätt och att skapa själva framhålls. Stadsträdgårdsmästare Martin Hadmyr på Stadsbyggnadsförvaltningen beskriver Artstreet som ett led i arbetet för att skapa tryggare stadsrum och sociala mötesplatser på Söder, tillsammans med satsningar på bland annat bättre belysning.
Det finns ingen anledning att tvivla på de goda ansatserna. Men graden av medborgardelaktighet och inkludering, samt i vilken grad de uppförda verken kommer att bidra till upplevelsen av trygghet på Söder, kan diskuteras. Tryggheten på en plats ökar inte enbart för att det finns något trevligt att titta på eller för att belysningen blir bättre. Människor måste också välja att vistas där. Och: det är en stor skillnad mellan att bjuda in till deltagande – oavsett hur öppen och välkomnande inbjudan än är - och att skapa något tillsammans med stadens invånare på lika villkor, där de blir inkluderade i hela processen.
Arbetet för att nå dit måste ta sin början efter det att de inbjudna konstnärerna gått vidare till nästa projekt och de spår de lämnar efter sig på fasaderna finns kvar som en del av gatubilden. I sämsta fall kommer de samtal som nu uppstått kring dem att tystna och falla i glömska. Men just i detta finns faktiskt ett omedelbart resultat av Artstreet: att själva utförandet, handlingen att dekorera anonyma fasader längs händelsefattiga gator engagerar och väcker reaktioner. När Artstreets projektledare Fredrik Öjbro visar mig runt mellan platserna där konstnärerna arbetar stannar många förbipasserande till, diskuterar, frågar, kommenterar. Samtal uppstår, fler stannar till, gaturummet befolkas och förändras. Här finns möjligheten att starta de medskapande och inkluderande processer som är så eftertraktade. Isåfall kan Artstreet faktiskt bli något mer än ett dekorativt minne.
Det finns också en läxa för projektledningen att göra inför en eventuell fortsättning på Artstreet kommande år. Nu är fyra av fem deltagande konstnärer män, tillika fotografen som dokumenterar processen. Det är i sig ett besvärande faktum, men än mer problematiskt med tanke på att de utför sitt arbete på gatan inför alla som passerar förbi. Vilka kroppar som fysiskt tar det offentliga rummet i anspråk har stor betydelse för hur andra känner sig bekväma med att ta steget att delta, ta efter, känna sig välkomna. Det finns redan så många sammanhang där män tar plats i olika ärenden, av vilka en del är uppenbart otrygghetsskapande. När staden nu väljer att agera med gatukonst som instrument för att väcka engagemang, är det ett måste att beakta detta i fortsättningen.
Oavsett vilket uttryck stadens förvaltningar väljer att använda som kommunikationsmedel – så är det genom att vara synlig på gatan som dialog, ny kunskap och nya samarbetsallianser uppstår. Bara så kan stadens företrädare på allvar bli en del i att skapa sociala mötesplatser istället för att bara prata om vikten av att de finns. Gatukonst kan absolut vara ett sätt att pröva nya vägar i det offentliga rummet, men för verklig inkludering krävs mer än några färgglada fasader.
Gå till toppen