Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Carl Rudbeck: ”Många tycks vilja se det privata och det offentliga blandas samman.”

Bild: Erik Nylund
I en berömd scen i filmen Casablanca uttrycker sig poliskaptenen Renault, spelad av Claude Rains, ungefär så här:
”Jag är chockerad – chockerad – att spel och dobbel äger rum här”.
Naturligtvis är han inte alls chockerad men han måste låtsas vara det. Nuförtiden är vi alla kapten Renault, åtminstone då och då.
När en politiker eller annan offentlig person uttrycker sig på ett kanske inte helt salongsfähigt vis hör det till spelets regler att visa stark indignation och kraftigt fördöma sådana moraliskt förtappade subjekt. När en av Donald Trumps senaste utnämningar bröt ut i en obscen tirad, där han lät mer som en mafioso i en film av Martin Scorsese än som en hög politisk befattningshavare, svallade moralismens vågor höga. Visst var det dumt av honom och han borde ha varit försiktigare i valet av ord. Och framför allt inse att gränsen mellan det privata och det offentliga numera är om ännu inte helt försvunnen så åtminstone flytande.
Det konstiga är att så många inte verkar ha något emot denna utveckling. Varje klick på datorn eller telefonen registreras. Det går inte längre att leva anonymt. Med tanke på sociala mediers popularitet och genomslagskraft tycks många vilja se det privata och det offentliga blandas samman.
För de flesta av oss spelar det kanske inte så stor roll men så fort någon blir en offentlig person kan denna sammanblandning få katastrofala följder. Den som aldrig så lite fjärmar sig från det som idag anses vara ett politiskt korrekt språkbruk riskerar att se sin karriär i ruiner. Helst ska vi alla hela tiden låta som troende deltagare i ett seminarium i genusteori vid något radikalt lärosäte.
Jag vill hävda att det finns flera typer av moral, en som styr det privata livet och en som hör det offentliga till. Den som har ett offentligt uppdrag som kan innefatta allt från statsminister eller domare till busschaufför måste behandla alla lika, vakta sin tunga, till stor del faktiskt anamma det politiskt korrekta och då och då åtminstone låtsas vara chockerad. Men när vår minister eller chaufför kommer hem, blir civil och tar av sig sin ämbetsdräkt eller uniform har hon andra lojaliteter och större friheter.
Den förälder som behandlar egna och andras barn lika vore ganska förfärlig för i den privata situationen är det moraliskt rätt och riktigt att sätta de nära och de kära i främsta rummet. Familjeband för med sig ett speciella förpliktelser mot vissa människor. Totalitära ideologier har försökt att upphäva denna distinktion mellan familj och andra människor med för hela samhället katastrofala konsekvenser. Hemma kan man till och med våga säga saker och använda ord som inte får eller bör användas offentligt eller på arbetsplatsen.
Är allt detta hyckleri och dubbelmoral? Kanske det, men något så när humana samhällen kan inte fungera utan en måttlig och förnuftig dos av dessa vanligen så förtalade fenomen.
Gå till toppen