Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Gästskribenten

Anne-Marie Pålsson: Anne-Marie Pålsson: ”Forskning är en färskvara.”

Bild: Erik Nylund
I radioprogrammet Godmorgon, Världen! den 11 juli 2017 kommenterades Moderaternas nya politik för nyanlända. Kraven på dessa skulle skärpas. Anna Kinberg Batra fick då frågan om vilken forskning som visade att integrationen ökar när kraven ökar.
Den frågan sökte Moderatledaren glida undan, men journalisten gav sig inte utan envisades med att vilja få vetenskapligt stöd för partiets linje. Efter lite hummande erinrade sig nu Batra att hennes vice ordförande nog hade utfört viss forskning på detta område under sin tid som doktorand vid Örebro högskola. Och med detta lät sig journalisten nöja.
Detta säger något om det politiska samtalet i Sverige. Så snart ett utspel har vetenskapligt stöd tappar medierna intresse för sakfrågan. Men att reducera politik till ”forskning visar” är vanskligt ty forskning är en färskvara. Vad som idag anses som tungt vetande kan finnas på soptippen i morgon. En självklarhet för de samhällsvetenskapliga disciplinerna men gäller ibland också de naturvetenskapliga. 1949 belönades exempelvis lobotomins upphovsman – Egas Moniz – med Nobelpriset för sina insatser på detta område. Idag skulle ingen komma på idén att använda lobotomi.
För 100 år sedan betraktades rasbiologi som ”state of the art”. 1920 lämnade Arvid Lindman och Hjalmar Branting – ledare för högern respektive socialdemokratin – tillsammans in en motion till riksdagen med krav på att ett rasbiologiskt institut skulle inrättas. Herrarna fick som de ville. Ett institut bildades med säte i Uppsala och där bedrevs forskning ända in på 1950-talet. Rasbiologins politiska följder är idag väl kända och spåren förskräcker.
Hur kan då dagens svenska politiker ändå vara så besatta av forskning? Lättja? Övertro på dess förtjänster? Kanske, men jag tror att det mer handlar om en värdemässig vilsenhet.
För politik handlar inte om vetenskap – även om sådan ibland kan stärka den egna saken – utan om värden. Eller mera konkret om hur rättigheter och skyldigheter ska fördelas utifrån vad som anses rätt och fel, rättvist och orättvist, bra och dåligt. Vad som ska inordnas i det ena facket eller det andra finns inga vetenskapliga belägg för. Trots att filosofer i sekler grunnat vad som är rättvist har de ännu inte lyckats reda ut den saken. Det är med rättvisa som med skönhet – den ligger i betraktarens ögon.
Vad gäller kraven på nyanlända bortsåg Batra och intervjuaren ifrån att dessa inte bara handlar om integration utan också rymmer en värdemässig dimension. Reciprocitet. Ska skattebetalarnas uppoffringar (skatter) förenas med ett krav på en motprestation eller ska stödet vara villkorslöst? En filosofisk fråga utan självklart svar.
Kinberg Batra är inte ensam om att gömma sig bakom forskning, så gör många politiker. Men att inte pröva vikten av värderingar, utan låta färskvaran ”forskningsrön” ensam bestämma politikens innehåll, gör politiken torftig och reducerar det politiska samtalet till att handla om strategi och taktik.
Gå till toppen