Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Solmaz Sharif: ”Det var bara en tidsfråga innan de skulle gå ut på gatorna utan sina huvor”

Poeten Solmaz Sharif besökte Sverige för att tala om hur våldet är integrerat i språket. Samtidigt gick nazister hemma i USA från ord till handling.

”Om vi endast är en statyborttagning bort från att nazister tar upp facklor och kommer ut utan huvor –då har vi inte gjort mycket framsteg”, säger Solmaz Sharif.Bild: Emma Larsson
Solmaz Sharif kunde knappt sova förra helgen. Från ett hotellrum i Malmö följde hon händelserna i Charlottesville i Virginia, där alt right-högern, nynazister och Ku Klux Klan-medlemmar härjade. De var beväpnade med knogjärn, sköldar och basebollträn. Nazistiska slagord ropades och antirasister misshandlades.
Och så plötsligt på lördagen: en högerextremist satte sig i sin bil, gasade och körde in i en grupp motdemonstranter. Nitton skadades. En ung kvinna dog.
– Jag kände att jag ville boka en flygbiljett och åka dit. Men vad skulle det hjälpa, säger Solmaz Sharif när vi träffas två dagar senare.
Det är sista etappen på hennes Sverigeturné – hon har tidigare besökt Göteborg och Stockholm för att prata om sin hyllade debutbok ”Look”.
Vi ses på en frodig uteservering. Solen gassar. Fåglarna kvittrar. Men hatet i Charlottesville har jagat bort sommaren. Videoupptagningar visar män som med facklor i händerna skriker ”Jews will not replace us”. Och David Duke, tidigare ledare för KKK, lovar att han ska uppfylla Trumps löfte om att ”ta tillbaka vårt land”.
Högerextremister beväpnade med knogjärn, sköldar och basebollträn i Charlottesville.Bild: Steve Helber
– Det är skrämmande och det är vidrigt. Men en del av mig vet att det inte är nytt. Och det var bara en tidsfråga innan de skulle gå ut på gatorna utan sina huvor, säger Sharif och fortsätter.
– Jag är förvånad, och jag borde egentligen inte vara det, över hur unga de här nynazisterna är. Under många år intalade vi oss att det bara var ett generationsproblem, men tills USA hanterar sin historia är det ofrånkomligt att det här händer.
Jag spelar upp orden ”best regards” i mitt huvud om och om igen. Det är så kyligt, det är ord som man undertecknar jobbmail med.
Om det är upp till presidenten kommer dock uppgörelsen med USA:s rasistiska historia att dröja länge. Under en kaotisk presskonferens sa Trump att det fanns många ”bra människor” som demonstrerade med högerextremisterna.
Och det dröjde flera dagar innan han explicit fördömde nynazisterna och klanmedlemmarna. Det kom inte som en överraskning för Solmaz Sharif. Hon lyfter fram Donald Trumps ordval när han framförde sina kondoleanser till offren i Charlottesville: ”best regards to all of those injured, in Charlottesville, Virginia. So sad!”
– Jag spelar upp orden ”best regards” i mitt huvud om och om igen. Det är så kyligt, det är ord som man undertecknar jobbmail med. Det signalerar inte omtanke, snarare tvärtom. Ett förtäckt hot om att de fick vad de förtjänade.
President Donald Trump.Bild: Evan Vucci
Språkets laddning är i fokus i Solmaz Sharifs diktsamling ”Look” som kom på svenska tidigare i somras. Hon vill avslöja den mörka kärnan i till synes oskyldiga ord. Som titelordet look, att se. Det används också av militären för ”den period under vilken en minas bana är mottaglig för påverkan”.
Den första diktraden lyder: ”Det är viktigt vad du sätter för ord på saker och ting”. Sedan följer en personlig, intensiv genomgång av hur stridstermer har integrerats i vårt dagliga språk. I sängkammaren. I tidningsnotiser. I högtidstalen. Det är Sharifs sätt att visa att kriget ständigt är närvarande, samtidigt som många – särskilt amerikaner – är ovilliga att erkänna dess existens.
– Jag bor i USA där ”Kriget mot terrorn” fortfarande pågår. Det är en nation som är byggd på krigföring och där krigstillståndet är evigt. Men om man stoppar någon på gatan så svarar de sannolikt ’Nej’ på frågan om vi befinner oss i krig. Vi måste hitta ett sätt att minska avståndet mellan hur vi tror att krigföring ser ut och våra liv.
”Vi måste hitta ett sätt att minska avståndet mellan hur vi tror att krigföring ser ut och våra liv. ” s'äger Solmaz Sharif.Bild: Emma Larsson
Solmaz beskriver det som ett specifikt amerikanskt problem: att styra världen men inte ha något aning om – eller vilja veta – vad det innebär i verkligheten. Hon skriver:
i kön till Army Experience Center
spelar de Call of Duty medan rekryterarna går av och an
och slänger käft i mikrofoner på utvalda amerikanska köpcentra
medan mödrar köper sängkläder eller maler kaffe, tacksamma
över det stillsamma hemmet, de tomma trädgårdarna
Solmaz Sharif lyfter fram de drabbade. De unga sönerna som sänds till fronten. Hennes farbror som dog i åttiotalets Iran-Irak-krig. De namnlösa döda som nämns i tidningsnotiser. Men också alla som pekas ut på grund av sitt namn eller ursprung. Själv växte hon upp i USA med iranska föräldrar. I dikten Drönare står det: ”min far och jag pratar alltid som om världen lyssnar". Några rader längre ner: ”jag säger Hej NSA när jag ringer”.
Budskapet i ”Look” är att våldet aldrig är isolerat. Att krig inte har ett slutdatum. Att offren inte enbart kan räknas i antalet döda. Som hon skriver i diktsamlingen: ”Enligt de flesta definitioner har jag aldrig varit i krig. / Enligt mina
 har merparten av mitt liv tillbringats där.”
– Det är allas vårt ansvar att försöka föreställa oss och sätta namn på våldet. Både för att sörja det och erkänna hur medskyldiga vi är som amerikaner.
Språket är levande och i konstant rörelse. Det är ett demokratiskt och kollektivt skapat material och måste få förbli så.
I dikterna har hon använt sig av termer från försvarsdepartementets militära ordbok. De sticker ut eftersom de är skrivna i versaler. Men när man läser är det tydligt hur integrerade orden är i vardagsspråket. Sanera. Scanna. Sektor. Retirera. När jag frågar om hon helst hade velat städa ut de militära termerna från vardagen, skakar hon på huvudet.
– Mitt projekt är väldigt inspirerat av George Orwell och hans essä ”Politics and the english language”. Han argumenterar för att det finns en sann användning av termer och att den sanningen till sin natur är god. Jag tror inte på den renheten. Språket är levande och i konstant rörelse. Det är ett demokratiskt och kollektivt skapat material och måste få förbli så.
– Jag kämpar även med Shelley. Han har ett känt citat: ”Poets are the unacknowledged legislators of the world”. Det är så vi pratar om poesins politiska möjlighet, men jag vill inte bli en lagstiftare.
Ambitionen, påpekar hon, är att skapa en medvetenhet om ideologierna som färgar språket. Till exempel militärens framgångar när det gäller att domesticera språket. Även antirasister måste vara vaksamma på vilka ord de använder.
Blommor på gatan i Charlottesville där en motdemonstrant dog efter att högerextremist kört in i folkmassorna.Bild: Evan Vucci
Vilket leder samtalet tillbaka till vita högerextremister i USA och debatten om att vita män sällan stämplas som terrorister: nazisterna i Charlottesville, Dylann Roof i Charleston 2015 och Jeremy Joseph Christian som skar halsen av två män i Portland i maj.
Solmaz Sharif håller med om att det finns en dubbelmoral, men protesterar mot termen terrorist.
– Jag såg en intervju med Irans shah från 1970-talet. De frågar honom om politiska fångar. Han svarar: vi har inga politiska fångar, men vi har terrorister.
– Jag har en ovilja mot att använda ordet terrorist på grund av hur det har använts historiskt av stater för att förtrycka dissidenter. Vi ser hur ordet har använts för att öka förtrycket i USA.
Han är undanglidande på en nivå jag aldrig har stött på tidigare.
I USA publicerades ”Look” för ett år sedan. Sedan dess har Donald Trump blivit president och hans särpräglade sätt att tala och skriva har blivit världskänt: so sad, fake news, fire and fury. Jag frågar om Trump trots allt kan betraktas som en slags poet? Om än en illvillig sådan. Solmaz Sharif blir inte övertygad.
– Jag skulle inte kalla honom en poet. Mycket av mitt arbete handlar om att svara på statsfinansierat språk, men han använder inte ens nyspråk. Han är undanglidande på en nivå jag aldrig har stött på tidigare. Och termer som fejknyheter och ”Make America great again” – vilket var en slogan som science fictionförfattaren Octavia Butler myntade – är inte ens slagord han har skapat själv. Så jag vill inte ge honom någon kredd för det.
”Mycket av mitt arbete handlar om att svara på statsfinansierat språk, men han använder inte ens nyspråk” säger Solmaz Sharif.Bild: Emma Larsson
Under samtalet betonar Solmaz Sharif att hon inte köper den mediala berättelsen om Trump: att katastrofen inleddes med honom. Rasismens rötter är djupare än så. Hon köper inte heller vänsterns naiva fantasi om att höken Hillary Clinton skulle ha blivit en fredlig och sansad president.
Se bara på Barack Obamas eftermäle, tillägger jag. Under hans åtta år intensifierades drönarattackerna i Mellanöstern och vi vet ännu inte med säkerhet hur många civila som har dödats. Tillmälet drönarkungen fastnade aldrig.
– Det gjorde det inte. Jag tror fortfarande att han var en av våra farligaste presidenter. De progressiva gav sitt tysta medgivande till avrättningarna. Han satte sig ner med sina baseball-kort över måltavlor och bestämde vem som fick leva och vem som skulle dö. Och vi lät honom göra det, eftersom det var Obama. Men han satte prejudikatet för Trump. Vi håller fortfarande fast vid att man kan göra så här.
I bokens efterord noterar Sharif att ordet drönare inte längre finns med i det amerikanska försvarsdepartementets militära ordbok. Ännu ett militärt ord som framgångsrikt har integrerats i vardagsspråket.
Fakta

Solmaz Sharif

Bor i Oakland och undervisar i kreativt skrivande vid Stanford university.

Föräldrarna flydde från Iran och hon föddes i Istanbul 1986. Familjen flyttade till USA där hon växte upp.

"Look" gavs ut på svenska i somras, översatt av Ida Börjel och Jennifer Hayashida. I recensionen skrev Elisabeth Hjorth: "Sällan har jag sett språkets brutalitet gestaltas så omfattande och starkt i en diktsamling [...] 'Look' är en diktsamling som skakar läsaren, men visar också vad ett poetiskt arbete kan göra i en värld där språket blivit en krigsskådeplats" (6/7).

Gå till toppen