Kultur

Andrea Tarrodi tar sats i schablonen

Andrea Tarrodi aktiverar lyssnarens visuella fantasi och utmanar uttolkarna.Bild: Louisa Sundell

Andrea Tarrodi

ALBUM. String quartets. The Dahlkvist Quartet.

Andrea Tarrodis tredje stråkkvartett, den ensatsiga ”Light scattering” från 2014, fångar omedelbart lyssnaren. En rad tysta ackord med flageolett-­toner öppnar ett rum av kristall och låter samtidigt som ett sprött eko av gammal­kyrklig stämsång. Kvartetten finns på en ny skiva från dB Productions som helt ägnas kammarmusik av Tarrodi.
Dahlkvistkvartetten spelar. Deras känslighet för klangliga valörer och melodiska gestalter, och för rytmens viktiga roll i musik som liksom flyter, gör dem till goda interpreter av Tarrodis musik. Minsta gnissel och väsljud är viktiga och framträder också tydligt på de fina upptagningarna.
Tarrodi är en tonsättare som tänker i färger, och många av hennes verk har titlar som aktiverar lyssnarens visuella fantasi. Formuleringen ”Light scattering” kan föra tankarna till något slags prisma i rörelse. Den bilden stämmer inte bara med styckets glas­artade inledning utan också med de cirklande rörelser som präglar formen både på mikro- och makronivå.
”Light scattering” är minimalistisk musik med plats för variation men inte för djupgående förändring. Vid ett tillfälle grumlas det tidigare så klara ljuset och musiken närmar sig en bristningsgräns – innan den lugnar ner sig och återvänder till sin utgångspunkt. Det är som om musiken är inlåst i sin egen form. Detta skapar en spänning som gör ”Light scattering” till något mer och större än bara ett vackert och välkomponerat stycke.
Tarrodis första stråkkvartett, ”Miroirs”, är i sig också hörvärd men framstår som en förstudie till tredje kvartetten. Den tredelade andra stråk­kvartetten ”Madárdal” har däremot ett helt eget upplägg. Första satsen bygger på ungerska folkmelodier och andra satsen på två svenska: "Emigrant­visa" och en polska från Medelpad. Att Tarrodi själv är svensk-­ungrare är förstås en viktig bakgrund, men det är ändå principiellt intressant att hon tar upp det nationella till behandling i sin musik. Inom konstmusiken har det ju betraktats som passé åtminstone sedan 1940-talet.
Gissningsvis har hon hämtat de båda svenska melodierna från Jan Johanssons och Georg Riedels ”Jazz på svenska” från 1964, en skiva som aktualiserade en gammal national­romantisk föreställning om svensken som tystlåten och eftertänksam. Just den schablonen präglar Tarrodis andra sats. Första satsen är ”ungerskt” eldigare. Att hon kombinerar folk­melodierna med fågel­läten från respektive land fullkomnar bilden av kvartettens båda första satser som avdammad national­romantik.
Men den viktigaste satsen är den tredje, där de ungerska och de svenska melodierna möts. Om Tarrodi levt på 1800-talet hade hon kanske gestaltat detta möte som en konflikt eller som en högstämd förbrödrings­fest. Nu gör hon någonting mer nutida. För mötet mellan det ungerska och det svenska leder varken till strid eller till festtal. I stället tassar melodierna omkring i färgrik men i grunden lågmäld kontrapunkt.
Kan människor med olika bakgrund alltså leva sina liv sida vid sida? Ja, om de tar det så nätt och lyssnar på varandra, verkar musiken vilja säga. Satsens öppna slut bjuder lyssnaren att hålla öronen öppna också efter att musiken har tystnat.
FLER TIPS
Andrea Tarrodi: Highlands – cello concerto. (dB)
Tarrodi: Lume. Allmänna sången. (spår, BIS)
Tarrodi: Nya visor. Under pseudonymen Jolo Andersson. (Spotify)
spotify:user:tobiaslund:playlist:58jRej6SLBqMB15s0L9JaA
Gå till toppen