Gästskribenten

Ann-Sofie Dahl: ”Socialdemokraterna är mästare på att finta bort de borgerliga.”

Illustration: Erik Nylund.
I somras visade socialdemokraterna det igen: med fräckhet kan man komma längre, som det heter i visan. Och att de är mästare på att finta bort de borgerliga.
Med alla härvor och trådar längst upp i regeringstoppen borde Transportgate utan vidare ha fått Löfven på fall. Men socialdemokraterna förvandlade snabbt ett öppet mål till självmål för allianspartierna, som inte tillräckligt noggrant hade funderat igenom alla de möjliga scenarier som kunde bli följden av regeringens svar på de borgerliga hoten om missförtroendeförklaringar.
Lätt som en plätt plockade Löfven tillbaka initiativet och där stod alliansen, återigen, med tappad haka.
Det var inte första gången och det är absolut inte sista. För så är det nämligen: socialdemokraterna spelar i en helt annan, mycket slugare och fulare, division.
För att travestera Jack Nicholson som gav sin syn på kvinnor i en intervju för några år sedan: de är starkare än vi, de är smartare än vi och de följer inga spelregler. Eller i detta fall: enbart sina egna.
Det är därför S har suttit vid makten i en mindre evighet medan de borgerliga gjort mer sporadiska inhopp i regeringsposition, även om det senaste förstås var ovanligt långt för att vara Sverige.
Nu är det – ännu en gång – skakigt med det borgerliga samarbetet. Det har deras väljare både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven att tacka för.
Den förre för att han hux flux lämnade sina alliansvänner och väljare i sticket när det tydligen inte längre var lika roligt att regera.
Istället för att bara dra och överlämna makten och härligheten till de röd–gröna borde Reinfeldt ha lärt av Göran Persson, som efter katastrofvalet 1998 med klassisk S-fräckhet förklarade att ”vi sitter kvar”.
Därefter gillrade Löfven snabbt en finurlig fälla med Decemberöverenskommelsen, väl medveten om att nyval var det sista en nyblivet ledarlös allians skulle ge sig in på.
Ändå dröms det många våta drömmar om ett mittensamarbete med S.
Man kan undra varifrån denna mittenpartistiska längtan efter att regera med socialdemokraterna egentligen stammar. För vissa kanske det handlar om en nedärvd reflex; att så snart tillfälle bjuds vända ryggen åt Moderaterna.
En del verkar mena att de ideologiskt har mer gemensamt med socialister än med borgerligheten, medan andra lever i villfarelsen att mitten skulle få större inflytande genom att agera stödparti åt Socialdemokraterna.
Men där misstar de sig grundligen. För när S regerar är det S som bestämmer, alldeles oavsett hur många eller vilka partier som är med i regeringen. Allt – precis allt – sker på deras villkor. ”Samarbete” är ett ord utan innehåll i den socialdemokratiska världen.
Fint kontor i Rosenbad kan andra partier få, men reellt inflytande och politisk makt kan de glömma. Se bara hur det har gått för Miljöpartiet.
Och under tiden skrattar Socialdemokraterna hela vägen till valurnorna.
Docent i internationell politik och bosatt i Köpenhamn.
Gå till toppen