Med andra ord

Läsarbrev: ”En skrämmande bild av det svenska försvaret.”

Curt Lindqvist:
Jag lyssnade i våras på ett föredrag av försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L). Det var en skrämmande bild han gav av försvaret. Den krigsorganisation som fanns på 1970- och 1980-talet med cirka 700000 man har ersatts av omkring 10000 man.
Nästan alla regementen med duktiga utbildare är borta, det finns idag till exempel bara ett artilleriregemente, i Boden, med ett fåtal pjäser. Det finns idag bara ett regemente per vapenslag. Å andra sidan har det skapats många och högre officersbefattningar, det finns ungefär hundra överstelöjtnanter (chefer för brigader) men bara några få brigader att föra befäl över.
Hur kunde det bli så?
Politikerna har varit väldigt naiva och inte trott på fler krig efter Sovjetunionens fall. Jämför med den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, som träffade Hitler 1938 och tvärsäkert talade om ”fred i vår tid”. Ett år senare kom ett förödande världskrig.
Den stora nedrustningen i Sverige 1990–2015 har skett utan någon politisk debatt. Det är ynkligt och ansvarslöst. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) kallade försvaret för ett ”särintresse”. Ett politiskt ansvar borde utkrävas och 2 procent av BNP borde satsas på ett nytt försvar.
I Bibeln talas det om att göra om svärd till plogbillar – i Jönköping har ett artilleriregemente gjorts om till ett köpcentrum med namnet A6, ett tydligt exempel på nedrustningen.
Lars Claesson:
Politiker och debattörer i tidningen drar lätt alla över en kam när de talar om tiggeri och tiggeriförbud.
Vart ska vi svenskar och utlänningar räkna gatumusikanter?
På Strøget i Köpenhamn uppträder jonglörer, cirkusartister, magiker, sångare och musikanter. Detsamma gäller i till exempel Barcelona. Där får dessa gatumusikanter vistas på ett, säger ett, torg.
Ska vi verkligen förbjuda cirkusar, teatrar, biografer med mera bara för att en del människor, inklusive politiker, retar sig på dem?
Under jularna spelar särskilda orkestrar julmusik. I affärer spelas, hör och häpna, Räven raskar över isen, och en del svenskar retar sig på detta. Kanske anordnar kommunen själv, som Malmö, en kräftskiva år från år. Ska vi då förbjuda detta, eftersom en del retar sig?
Nej, låt gatumusikanterna leva, liksom artisterna.
Henrik Jönsson:
”En enskild polismans förflugna kommentar” – så skriver ledarredaktionen (huvudledare 7/9) om min text i Svenska Dagbladet, sedan en polis i samband med att vi utsatts för inbrottsförsök gett mig rådet: ”Ärligt, bo inte i Malmö. Det här ökar så mycket att det inte går att hantera.”
Tidningen refererar vidare till min text som något ”att inte fästa mycket vikt vid” - och det största problemet tycks vara att texten överhuvudtaget publicerats.
Ledarredaktionen följer upp detta med siffror på minskande inbrott i Malmö första halvåret 2017 jämfört med 2016, vilket naturligtvis är utmärkt även om det är en anekdotisk variation i en i övrigt ökande brottstrend.
Chefsåklagare Ola Sjöstrand gick i höstas ut med larm om att Malmöpolisen befinner sig i en farlig situation, där antalet outredda brott eroderar förtroendet för själva rättssamhället.
Önskan om att uppvisa en välfriserad Malmöbild kommer inte att uppnås genom journalistiskt förminskande av vardagsbrottsligheten.
Risken är överhängande att en betydande del av den skattebärande medelklassen redan överväger den enskilde polismannens förflugna kommentar: ”Ärligt, bo inte i Malmö.”
Gå till toppen